Första skogsfastigheten som köptes in 2009 var en ”hjärtefastighet” som Heidi uttrycker det. En bit skog som angränsar till byn Ensamheten, där Heidis familj funnits i generationer bakåt. Bra älgjaktmark på en höjd, med vatten på båda sidor och så ett litet skogstorp. Efter det har det blivit fler markköp, och numera är Heidi Andersson och Björn Ferry ägare till fem olika skogsfastigheter som utgör både deras jobb och pensionsbesparing.

– För mig blev den första fastigheten en dörröppnare för intresset för skogen, och för att så småningom köpa in mer och ägna mig åt det här. Efter det väcktes mitt stora intresse.

Det säger Björn, som förra året publicerade en bok baserad på dagboksanteckningar, där det framgår att mycket av hans tid och kraft går åt till att både tänka på och verka i skogen på daglig basis. Intresset för arter och kunskapen som kommer med skogsbruket har öppnat en ny värld, som han liknar vid hur det är när man lär sig ett nytt språk. Det är en helt annan upplevelse att gå i en skog där man kan namnet på de arter man ser.

Ofta är hela familjen med ut i skogen, minstingen i bärstol på ryggen.

Foto: Heidi Andersson

Det allra mesta i skogen gör de själva, från planering och plantering till röjning och naturvårdande skötsel, så de lär känna sin skog utan och innan. Att upptäcka ett bestånd med nornor vid en bäck väcker glädje och det blir ett återkommande utflyktsmål, och Björns engagemang i den tretåiga hackspettens liv och förekomst kan nästan likna en besatthet – i ordets mest positiva bemärkelse.

Heidi kommer från en skogsbrukande släkt, och råd och dåd om skötsel kommer till stor del från familjen, där en del också jobbar inom skogsnäringen.

– På födelsedagskalasen då pratar man skog, skrattar hon.

Annars får olika tidningar stå för inspiration och kunskapsinhämtning; Skogsstyrelsens, Skogsägareföreningens och Naturskyddsföreningens tidningar till exempel. En stor del av kunskapen kommer genom Skogsstyrelsens skogsskötselserie – en pedagogisk kunskapssammanställning som finns på nätet. Och så den egna verksamheten, många dagar av plantering i gassande sol, eller röjning tills fingrarna fryser till is. Att planera, utföra, kontrollera och dag för dag se hur det växer och utvecklas i olika skogsskiften. Det anas en stor glädje och känsla av frihet när de berättar om arbetet med skogen.

Så hur ska vi ha det?

Men i samtalet om skogen och skogsbruket återkommer de också till den frustration som titeln på Björn Ferrys senaste bok också skriker ut: Hur fan ska vi ha det? Å ena sidan finns det starka lagar och propåer från staten att skydda arter och livsmiljöer i skogen som är viktiga för vårt allmänna bästa. Å andra sidan är det inte lätt att göra rätt – tvärtom är det de som gör rätt som till synes straffas i det rådande systemet. Den som vill avsätta skog med höga naturvärden har idag svårt att få ersättning för det, och råkar man ha sällsynta arter på sin mark riskerar man att inte kunna få avkastning för investeringar och arbete.

– Det mest frustrerande är att det smartaste man kan göra är att bryta mot alla regler. Ju mer rätt du försöker göra, desto sämre är det för dig personligen, säger Björn.

Så hur vill vi ha det i Sverige? Finns det en genuin vilja från stat och myndigheter att bevara artmångfald och värdefulla biotoper, och hur ska det i så fall finansieras? Björn och Heidi menar att en stor del av de privata skogsägarna gärna skulle vilja skydda värdefull skog om man fick ersättning för det. Men det är ju inte roligt att sitta med stora lån på något man räknat med att få avkastning från, och sen inte få bruka skogen så som man planerat.

– Man ska komma ihåg att en vanlig markägare kanske gör en stor avverkning per livstid. Stöter man då på  problem så blir det inte kul. Det är ju orimligt att säga till en privat markägare att du får inte avverka här, och du får noll i ersättning. På samma sätt som är det orimligt om samhället skulle bekosta bevarandet av varenda häckplats i skogen. Att hitta någon form av kompromiss där man väger olika intressen mot varandra, det är väl det som är lagstiftarens uppgift, säger de.

Andra finansiärer?

Det är ett låst läge som drabbar enskilda, konstaterar de båda. De har sina tankar på hur man skulle kunna hitta en lösning, ett läge där både markägare och staten ger och tar – och på så sätt skapa en nödvändig känsla av ömsesidigt förtroende. De ger exempel från idrottens värld, där både staten och stora företag är med och stöttar en verksamhet som är viktig för både enskilda, lokalsamhället och Sverige i stort.

– Varför måste det bara vara skattepengar som går till det här? Det kan ju lika gärna vara företag och organisationer som har en verksamhet där de vet att de påverkar markerna, och att de gärna vill ha ett gott renommé, frågar sig Björn.

Det finns ett genuint miljöengagemang i skogsägarfamiljen i norr, och en känsla för det större sammanhanget – att vi behöver göra mer för klimat och biologisk mångfald nu och i framtiden. Och det måste ske både i det lilla och i det stora perspektivet.

– Polletten måste trilla ner, att vi har en planet att förvalta gemensamt. Det handlar inte bara om vår fastighet, Sverige eller ens Norden. Alla måste göra sin del för att helheten ska fungera, annars är det lite meningslöst, säger Björn. •

Text: Annika Borg och Johnny de Jong, CBM