I höstas tillbringade jag, tillsammans med 20 studenter från 15 olika länder i Afrika och Europa, en månad på en fältstation i Amanireservatet i östra Usambarabergen i nordöstra Tanzania. Där gick vi en kurs i tropisk ekologi, med inriktning mot bevarandefrågor i tropiska skogar och effekter av fragmentering. Kursen anordnades av TBA, Tropical Biology Association.

Usambarabergen är kända för sin ovanligt höga artrikedom och många endemiska arter. Inte mindre än 5 procent av trädarterna som finns här, finns inte på något annat ställe i världen. Bergsmassivet räknas som ett av världens 25 biologiska ”hotspots”, dÊvÊs ett mycket artrikt område. Anledningen till den höga andelen endemer är att bergen har varit isolerade från andra landområden under mycket lång tid. Samtidigt har det fuktiga klimatet, till följd av närheten till Indiska Oceanen, skapat ett gynnsamt läge för artbildning. En av Usamabarabergens många endemer är Sankt Paulia, som så småningom började exporteras till Europa och slutligen hamnade som krukväxt i så gott som varje svenskt hem.

Hårt tryck på orörd skog

Amani blev officiellt ett naturreservat 1997 men redan på 50-talet byggdes här ett ekologiskt forskningscentrum för Östafrika och olika slags bevarandeåtgärder har pågått sedan 80-talet. Skogarna i Amani-reservatet är mycket fragmenterade och trycket är högt på de orörda skogsområdena. Stora delar av reservatet består av odlingar av framför allt te men även bl a majs, bananer, kaffe, kanel och peppar. I reservatet finns flera byar som valt att engagera sig lokalt i arbetet för att bevara de kvarvarande skogarna. I vissa byar driver man upp trädplantor som man sedan planterar tillsammans med lämpliga grödor (s k ”agroforestry”). Träden används sedan som bränsle, byggnadsmaterial och staket i stället för att ta av den orörda skogen. Ett mycket snabbväxande trädslag som man liksom i många andra tropiska länder använder sig av är Eucalyptus. Tyvärr är denna främmande art en katastrof för det lokala djurlivet. En fördel med Eucalyptus är dock att den inte sprider sig som en löpeld och slår ut den lokala floran som tex trädet Maesopsis emeni gjort i stora delar av området.

Ett sätt att dra ekonomisk nytta av att avsätta skogen för reservat är ekoturism. Det är en inkomstkälla som växer sig allt starkare även i den här delen av Tanzania.

Att landskapet i Amani är fragmenterat knöt vi an till i vårt självständiga projekt. Vi studerade hur fåglar utnyttjar ekologiska korridorer (remsor av sparad skog som förbinder större orörda skogsområden) för att söka mat och skydd. Genom att fånga fåglar med slöjnät och att använda oss av telemetri, kunde vi se att korridorerna var viktiga för fåglarnas rörelser i landskapet. De utpräglade skogsarterna gick dock inte ut i korridorerna.

En absolut höjdpunkt på kursen var att besöka byar i reservatet som själva var aktiva i bevarandearbetet och få del av deras erfarenheter.

Det var väldigt givande att blanda kursdeltagare från så många olika länder. Vi lärde oss väldigt mycket från varandra, om likheter och olikheter i vårt sätt att se på naturvård.