Grön infrastruktur kommer att vara en viktig komponent i samhällsplanering och bevarande av biologisk mångfald framöver. Vi har idag ett landskap där livsmiljöer och livsbetingelser för flora och fauna krymper och fragmenteras alltmer. Habitat med möjlighet att ge skydd, föda och fortplantningsmöjligheter blir allt mindre, och de som finns skärs av från varandra genom skogsbruk, jordbruk och exploatering av mark – och därigenom hindras spridning av arter.

Alternativa gräsmarksmiljöer är viktiga för många arter. Backhumlan lockas till blomrika vägkanter, kärrknipproten förekommer i diken i kalkrika områden, och puktörneblåvinge är vanlig i kraftledningsgator.

Foto: Åke Berg

Arbetet med grön infrastruktur är ett sätt att minska den habitat- och artförlust som vi ser idag. Det innebär att bygga ett sammanbundet nät av naturområden som kopplar ihop viktiga områden, genom till exempel ”gröna korridorer”. I detta arbete kan alternativa gräsmarksmiljöer som skogsbilvägar och kraftledningsgator spela en viktig roll för de arter som är knutna till naturbetesmarker. Den gröna infrastrukturen kan bidra till ett ekologiskt funktionellt nätverk av livsmiljöer som brukas så att biologisk mångfald bevaras och viktiga ekosystemtjänster främjas.

Arbetet med grön infrastruktur inkluderar skydd av områden, anpassad skötsel av olika miljöer, restaurering och nyskapande av olika biotoper.

Begreppet grön infrastruktur är komplext eftersom miljöer som skog, gräsmarker och våtmarker är väldigt olika. Dessutom skiljer sig arters miljökrav och spridningsförmåga åt, vilket gör att en fungerande grön infrastruktur ser olika ut även för arter i samma miljö.

För arter knutna till gamla skogar finns inte en fungerande grön infrastruktur i många moderna brukade skogslandskap, dominerade av produktionsskogar med få gamla träd och lite död ved. Det behövs större arealer gammelskog och ett mindre intensivt skogsbruk i omgivande landskap. Det har också skett stora förändringar i jordbrukslandskapet. I dag finns endast små arealer naturbetesmarker kvar, och dessa ligger ofta som isolerade öar i landskap dominerade av åkermark eller skog. Många gräsmarksarter har svårt att sprida sig mellan naturbetesmarkerna eftersom de undviker åkermark och uppvuxen skog.

Flera studier har visat att faunan av exempelvis fjärilar i naturbetesmarker är artrikare i mosaiklandskap av skog och öppna marker än i åkerdominerade landskap. Detta beror bland annat på att skogsbruket, med skogsbilvägar och hyggen, och utvecklingen av infrastruktur som till exempel kraftledningsgator, har skapat alternativa livsmiljöer för gräsmarksarter. Särskilt kraftledningsgator är en miljö som hyser många fjärilsarter, men även hyggen och skogsbilvägar har visat sig vara lika artrika som naturbetesmarker. Mindre vägar inklusive skogsbilvägar är också en viktig miljö för många kärlväxter, eftersom slåtter av vägrenarna skapat ängsliknande biotoper, och hyggen är viktiga för vissa jordbruksfåglar, speciellt i områden nära åkermark. Långsträckta biotoper som kraftledningsgator och vägrenar kan också fungera som möjliga spridningskorridorer.

Alternativen kompletterar

Även om många typiska gräsmarksarter gynnas av dessa ”alternativa gräsmarker” skiljer sig sammansättningen av arter från den i naturbetesmarker. Detta innebär att de alternativa gräsmarkerna inte kan ersätta naturbetesmarkerna.

Den sammanlagda arealen av vägrenar och kraftledningsgator är lika stor eller upp till dubbelt så stor som arealen naturbetesmark – beroende på vilken statistik som används. Om hyggen inkluderas i dessa jämförelser så är arealen alternativa gräsmarkshabitat sex gånger så stor som arealen naturbetesmark, men varje hygge är bara ett bra gräsmarkshabitat för fjärilar under en kort period. En viktig slutsats är att det svenska skogslandskapet är viktigt för bevarandet av många arter som traditionellt ansetts vara knutna till naturbetesmarker, men den gröna infrastrukturen kan förbättras med små medel utan negativa effekter på skogsarter. Pågående undersökningar kommer att visa på vilket sätt landskap med olika mängd kraftledningsgator och skogsbilvägar bidrar till gräsmarkernas gröna infrastruktur.

Möjligheterna att skapa en fungerande grön infrastruktur för olika miljöer och arter är troligen bättre i Sverige än i länder som domineras av intensivt brukade jordbrukslandskap. Olika landskap har olika förutsättningar för att bevara skogsarter och gräsmarksarter, och i landskap med en mosaik av skog och jordbruksmark är anpassad skötsel (sen slåtter av vägrenar, mer frekventa röjningar i kraftledningsgator) och skapande av alternativa miljöer för gräsmarksarter viktiga åtgärder.

Detta innebär inte att vi skall avstå från att försöka bevara skogsarter, och fortsätta exploatera skogsmiljön. Tvärtom behövs fler gammelskogar och ett skogsbruk i omgivande områden som kan skapa en grön infrastruktur för skogsarter. Men det kommer alltid att finnas alternativa gräsmarksmiljöer i skogslandskapet som kan bidra till att bevara gräsmarksarter. Utmaningen blir att skapa gröna infrastrukturer både för skogsarter och gräsmarksarter i skogslandskap – för det är i dessa miljöer vi har störst förutsättningar för ett effektivt bevarandearbete också för gräsmarksarter.