Många mossor visar sig vara goda indikatorer på kontinuerlig tillgång på äldre träd i fuktiga skogstyper. Det visar sig särskilt i alsumpskogar, där flera av de mossarter, som växer på trädbaser och kullfallna stammar är extremt uttorkningskänsliga.

– Alsumpskogens dynamik är inte särskilt välstuderad och lite bortglömd, menar Tomas Hallingbäck, ArtDatabanken. Skogsskötselåtgärder, främst slutavverkning, kan vara förödande för de känsligaste mossarterna.

Paradoxalt nog kan också de alanknutna mossorna i ett längre perspektiv missgynnas av igenväxning! Alsumpskogen är nämligen att betrakta som ett successionsstadium, där klibbalen så småningom trängs undan av ask i sydligaste Sverige och
av gran norr därom.

Det innebär att alen i ett slutskede inte längre reproducerar sig annat än vid kraftiga störningar. Detta har inte blivit något stort problem i våra alsumpskogar, men i synnerhet invandringen av gran kan på vissa håll utgöra ett hot mot en naturtyp man vill skydda, de äldre alsumpskogarna.

Hälften rödlistade

Nära hälften av alsumpskogens trädväxande mossor är rödlistade. Det rör sig om ett tiotal arter vilka är helt beroende av trädkontinuitet. De flesta av dessa rödlistade mossarter finner man i ett bälte genom mellersta Svealand (från Dalsland till norra Uppland), men många finns också i Götaland och södra Svealand. Detta framstår som något förvånande, när man vet att alla äldre klibbalskogar i Sydsverige är starkt kulturpåverkade.

Alkärren sköttes förr som stubbskottsängar, där alarna med jämna mellanrum avverkades varvid rejäla socklar så småningom bildades. Blötängarna med högväxta starrarter, älggräs m.m. slogs med lie.

– Häri ligger förmodligen hemligheten i att ”urskogsarter” eller kontinuitetskrävande arter kunnat överleva hävden, menar  Urban Emanuelsson, CBM.

Socklarna stod för kontinuitet

– De gamla socklarna har stått för trädkontinuiteten och högörtsamhällena och den snabba återväxten i form av stubbskott har bidragit till beskuggningen, fortsätter han. När hävden upphörde, har mossarter som varit tillbakaträngda i något skrymsle kunnat blomma upp.

Dagens utbredning av de allra känsligaste arterna kanske kan bero på att hävden inte var lika intensiv i Mellansverige eller skedde på annorlunda sätt än i Sydsverige.

– Det är viktigt att studera system där äldre hävdformer gett utrymme för naturskogsarter att överleva. Det ger oss bättre  förståelsen för biologisk mångfald och ger indikationer på hur en förnuftig skötsel och restaurering bör gå till, avslutar Urban.

För att rätt kunna hantera framtiden är det således viktigt att både förstå hävdens historia och de olika arternas ekologi.