Allemansrätten har en stark ställning i svensk rätt, trots att den inte finns beskriven någonstans i svensk lag. Hösten 1996 hamnade det så kallade forsränningsfallet i Högsta Domstolen. En västgötsk markägare ville förbjuda sin granne att utnyttja hans fastighet för organiserade flottfärder.Högsta Domstolen förbjöd visserligen verksamheten, men konstaterade samtidigt att det rent principiellt är tillåtet, enligt allemansrätten, att bedriva även kommersiell verksamhet på någon annans mark, förutsatt att denna inte skadas.

Det här målet fick Åsa Åslund, jurist och rättsvetare vid Linköpings universitet, att ställa sig frågan: vad är egentligen allemansrätten?

– Allemansrätten finns omnämnd i två lagar, regeringsformen och miljöbalken, säger hon. Men vad den närmare innebär finns inte beskrivet i någon svensk lag. Om allemansrätten har gamla anor eller inte är en obesvarad fråga.

Det är möjligt att spåra dess bakgrund tillbaka till medeltiden, då synen på ägande var en annan än idag. Allemansrätten är inte unik för Sverige, den finns också i Norge och i Finland och fungerar delvis i flera andra länder.

– Allemansrätten ger oss rätt att utnyttja andras mark dels för vardagsnytta, dels för rekreation, säger hon. Men inte bara som utövare, utan också som kanalisatörer. Och där kommer möjligheten till kommersiellt utnyttjande in. Du kan kanalisera andras rekreationsaktiviteter till en annans mark utan att bryta mot allemansrätten.

Det finns undantag från allemansrätten. Mark som ingår i någons hemfridszon, som behövs för näringsändamål och som är biologiskt känslig kan undantas. Allemansrätten är dock grundläggande, och domstolar söker lösa markanvändningskonflikter så att marken kan användas på ett, för markens utformning, lämpligt sätt – sett ur synvinkeln att mark är en begränsad naturresurs som ska användas ändamålsenligt för hushållning med resurser och för en hållbar utveckling.