Nog kan man med trovärdigheten i behåll påstå att många ser biologisk mångfald uppdelad i tam och vild, och att orsakerna har ett inslag av hönan-och-ägget-problematik. Det är möjligt att betydelsen av denna uppdelning är rent akademisk, men det är nog viktigt att vara medveten om den. Mångfaldskonventionen gör ingen skillnad på vild och tam mångfald, och det gör inte CBM heller, anser vi. I självkritikens namn ska sägas att vi går i samma spår som alla andra – CBM hanterar ju odlade växter i ett separat program, POM, och arbetar för ett liknande särskilt program för husdjur. Men vi vill tro att vi menar alla organismer – tama som vilda – när vi pratar om biologisk mångfald.
Skilda utbildningar och förvaltningar
Så om man accepterar att det löper en rågång rakt igenom den biologiska mångfalden och delar upp den i tam och vild, är en befogad fråga: varför?
Sveriges högre biologiutbildningar erbjuder en bred orientering om livets utveckling och förutsättningar. Studenter kan läsa om livets molekylära byggstenar, organismerna som de utgör och interaktionerna i ekologiska system. Samtidigt utbildar SLU hortonomer och agronomer med olika inriktningar, de som förväntas ägna sig specifikt åt domesticerad mångfald. Tydligen börjar uppdelningen redan i utbildningarna.
Men är det konstigare än att det finns elektroingenjörer och kemiingenjörer? Teknik är ett brett fält – ingen kan allt. Även inom biologin finns experter på olika grupper av organismer eller naturtyper. Det kanske snarare är en specialnisch att försöka ägna sig åt hela den biologiska mångfalden.
Men samma princip återkommer i den nationella förvaltningen av biologisk mångfald i Sverige, där vilt och tamt hanteras av skilda administrativa system. Naturvårdsverket och Miljödepartementet ansvarar för de vilda biologiska resurserna, medan det är Jordbruksverket under Landsbygdsdepartementet som förvaltar odlade växter och tamdjur. Har även detta en praktisk förklaring, eller är det bara en följd av den redan etablerade uppdelningen? Oavsett vilket, bidrar det till att hålla tam och vild mångfald åtskilda.
Arter och sorter
Gotlandshöna
Foto: Torbjörn Ebenhard
En fundamental skillnad som kan bidra till att förklara separationen är de olika grundläggande taxonomiska enheter som utgör basen för arbetet. Den klassiska naturvården har länge använt arten som utgånspunkt för bedömningar och insatser. Inom den tama mångfaldens domän har inte artbegreppet samma relevans. Man sysslar i själva verket med ett relativt begränsat antal arter och koncentrerar sig mer på de taxomoniska nivåerna under arten. Här är det sorter, raser och olika genetiska varianter som är intressanta. Genetisk variation är självklart ett viktigt begrepp även inom den klassiska naturvården, men betonas inte alls på samma sätt.
En annan skillnad är att de två delmängderna vild och tam mångfald värderas efter olika kriterier. Domesticerad mångfald har ofta tillkommit genom medveten selektion med ett visst syfte. Man pratar om nyttoväxter, tamboskap och husdjur, vilket kan ha betydelse för vilka värden människor tilldelar dessa grupper. En hotad förädlad tulpan från 1800-talet fyller helt andra funktioner och väcker andra känslor än vilda amurleoparder.
Fortsatt öppen syn
Det finns mycket mer att säga om skillnaderna mellan tamt och vilt, men frågan är vilka följder de får för hållbar förvaltning av biologisk mångfald i stort. De som definierar sig som naturvårdstjänstemän sysslar i störst utsträckning med det vilda. Men även bönder ägnar sig åt förvaltning av biologisk mångfald, till och med bevarandearbete i dess bästa bemärkelse – bevarande genom hävd och aktiv odling – men i deras fall kallas det agronomi eller livsmedelsproduktion, sällan naturvård. På samma sätt bevarar en trädgårdsmästare prydnadsväxter och berikar ekosystemen i urban miljö, men då heter det hortikultur.
Och det kan få vara helt okej, så länge någon ser till att ingen del tappas bort och har hela perspektivet på biologisk mångfald i alla dess former som långsiktig resurs för mänskligheten. Mångfaldskonventionen borgar för den helhetssynen på global nivå. Nationellt är det värre. I Sverige finns olika organ knutna till mångfaldskonventionen, men ingen central myndighet och inte ens en enskild minister som äger frågan. Och ansvaret kan knappast vila på kollektivet av specialiserade forskare, tjänstemän, brukare och odlare i landet. CBM har därför fortsatt en mycket viktig roll för att hålla perspektivet brett och se till att dörren står öppen för all biologisk mångfald, tam som vild.