Det finns en allmän efterfrågan på sånglärkor, välhållna stenmurar och blommande ängar. Denna efterfrågan har uttryckts av riksdagen genom miljökvalitetsmålet Ett rikt odlingslandskap. Den som på ett direkt sätt vill bidra till att bryta den negativa trenden för sånglärkan kan köpa en lärkruta. På liknande sätt kan man bidra till att hålla landskapet öppet och varierat genom att köpa naturbeteskött. Icke desto mindre har handeln med kollektiva nyttigheter sina begränsningar. Därför finns det miljöersättningar. Genom dessa får lantbrukarna betalt för att förvalta och producera biologisk mångfald, kulturarv och vackra landskap. Men fungerar miljöersättningarna som de ska? Svaret är att miljönyttan per satsad skattekrona kan och behöver bli högre.
Ersättning utifrån leverans av efterfrågade miljönyttor
Som ett led i att öka verkningsgraden testar Jordbruksverket en ny ersättningsmodell i ett treårigt pilotförsök i Falbygden. Tanken är att lantbrukarna på ett så direkt sätt som möjligt ska få betalt utifrån leverans av efterfrågade miljönyttor. Ju mer biologisk mångfald eller ju värdefullare och mer välskötta kulturhistoriska miljöer, desto högre ersättning. Detta till skillnad mot traditionella ersättningar där lantbrukarna blir kompenserade för vad det kostar att följa fasta skötselvillkor. Ett drygt tjugotal lantbrukare samt personal från länsstyrelsen är med i försöket. Modellen är inriktad mot stenmurar, åkerholmar, skogsbryn och andra mer eller mindre skötselkrävande småbiotoper på eller invid åkermark. Försöket underlättas av att det inte finns några konkurrerande miljöersättningar för dessa miljöer. Stödtekniskt består ersättningen av en grundersättning per objekt, till exempel en enskild åkerholme. Grundersättningen varierar med typ av objekt och objektens storlek. Lantbrukarna kan sedan välja att bygga på med värdetillägg baserade på mätbara resultatindikatorer för biologisk mångfald, kulturarv och upplevelsekvaliteter. Ersättningen ökar stegvis ju högre nivåer för indikatorerna man når.
Resultatindikatorer istället för skötselvillkor
Konsten att få resultatbaserade ersättningar att fungera är att bygga dem på väl valda resultatindikatorer. Förutom att dessa ska spegla olika miljö-nyttor måste de vara enkla och begripliga både för lantbrukarna och myndigheten som ska kontrollera dem. Helst ska de också svara snabbt på ändrad skötsel. I vårt försök har vi bland annat valt ut ett tjugotal örter, exempelvis ängs- och åkervädd, som mått på kvaliteter som hänger samman med hävd. Det rör sig alltså om vanliga, måttligt kvävekänsliga och lättidentifierade arter eller artgrupper som trängs undan av hallon och annan ohävdsvegetation om inte biotoperna hålls efter. Om de utvalda hävdarterna är talrika är förutsättningarna sannolikt goda också för andra hävdgynnade växter och djur, vilket premieras.
På liknande sätt kan lantbrukarna få betalt för bärande och blommande träd och buskar – upp till en viss nivå. Hur mycket vedartad vegetation som bör finnas på eller utmed landskapselement är ingen exakt vetenskap. I igenväxande skogsbygder kan solexponerade småbiotoper vara en ekologisk briststruktur. I storskaliga slättbygder kan det tvärtom vara positivt med viss igenväxning. Men det är inte bara biologisk mångfald som har betydelse. En synlig och väl hållen stenmur som man kanske till och med kan vandra utmed är ur allmänhetens synvinkel mer värd än en halvraserad stenmur som är dold av brännässlor. Även dessa aspekter premierar vi i detta system. Några krav på skötsel ställer vi likväl inte utan det är resultatindikatorerna som ska styra.
Miljöersättningarna har ett syfte
Efter två av tre år med pilotprojektet kan vi konstatera att samtliga lantbrukare är klart positiva till konceptet, och administrationen fungerar smidigt. Lantbrukarna uppskattar att de har fått förtroendet att själva bestämma hur de ska gå tillväga för att leverera resultat. De uppskattar också flexibiliteten i att själva få bestämma ambitionsnivå. Även myndighetsrollen har blivit friare. Istället för att kräva att lantbrukarna måste hålla efter si och så mycket ohävdsvegetation och sly vid den och den tidpunkten kan vi ta tillvara på lantbrukarnas egna kunskaper om landskapsvård och uppmuntra dem till goda resultat genom rådgivning.
Därmed inte sagt att resultat- och värdebaserade miljöersättningar löser allt, eller att den utformning som vi prövar i Falbygden är perfekt. Att läsa av hävdarter tar till exempel tid, och de arter och värdenivåer som vi valt styr inte tillräckligt bra mot de kvaliteter som vi är ute efter. Resultat- och värdebaserade ersättningar är inte heller något självändamål. Ibland kanske en kombination av resultatindikatorer och skötselvillkor är det bästa. Utifrån våra erfarenheter från Falbygden undersöker vi nu tillsammans med Riksantikvarieämbetet hur modellen skulle kunna anpassas till kulturpräglade småbiotoper i andra delar av landet. Erfarenheterna kan också användas för att översätta modellen till ängs- och betesmarker eller till helt andra miljöområden som vattenkvalitet. Hur man genom att fokusera på resultat och värde skulle kunna styra placeringen av exempelvis våtmarker så att de hamnar där de gör störst nytta kommer vi testa i ett separat försök.
Sammantaget tror vi att konceptet har framtiden för sig. Landvinningar inom digital teknik och fjärranalys kan komma väl till pass när det gäller att utveckla resultatindikatorer. Från EU-kommissionen kommer signaler om att flytta fokus från detaljregler till resultat och mål, och allt fler medlemsstater följer efter Tyskland som har lång erfarenhet av resultatbaserade miljöersättningar. Samtidigt gäller det att skynda långsamt och arbeta med förändringar stegvis. I det korta tidsperspektivet måste Jordbruksverket säkerställa att lantbrukarna får sina stöd i tid. Synsätt kan man däremot ändra snabbt. Pilotförsöket i Falbygden visar på den självklara möjligheten att genomgående och i all kommunikation sätta syftet med ersättningarna i första rummet.