När delegaterna till COP21 träffades i Paris i december vaktade en gigantisk isbjörn en av ingångarna, och lokalerna pryddes av djur och natur i många olika former. Samtidigt nämns begreppet biologisk mångfald bara en gång i klimatavtalet. Är det ett problem?
Klimatavtalet innehåller som bekant en rad överenskommelser som bidrar till att bevara den biologiska mångfalden. Förutom att en begränsning av uppvärmningen i sig är viktig för ekosystemen bidrar mekanismer som REDD (läs mer om det på sidorna 4-9), som bland annat handlar om att begränsa avskogningen i utvecklingsländer, också till andra värden än de rent klimatmässiga. I Paris kom man också längre när det gäller anpassning till klimatförändringarna än man tidigare gjort. Det finns alltså synergier mellan klimatarbetet och biologisk mångfald, men det är inte den biologiska mångfalden som står i fokus. Snarare ställer en oroad miljörörelse krav på kriterier för att klimatåtgärder som exempelvis ska stärka kolsänkan i skog och mark inte skadar ekosystemen.

Några månader innan Parisavtalet enades världens länder i FN om Agenda 2030 med 17 mål för global hållbar utveckling. Målen handlar om allt från att utrota fattigdomen och bekämpa klimatförändringarna till bättre förvaltning av våra hav och landbaserade ekosystem. Till skillnad från klimatkonventionen och konventionen om biologisk mångfald är Agenda 2030 ett försök att ta ett helhetsgrepp på hållbar utveckling.

Uppradade bredvid varandra kan målen uppfattas som en ny uppsättning stuprör. Men tillsammans visar de hur friska ekosystem krävs för socialt hållbar utveckling som i sin tur krävs för ekonomisk hållbarhet. Oxfam har beskrivit detta i en modell där social hållbarhet och ekologisk hållbarhet utgör gränserna för en säker och rättvis ekonomisk utveckling för alla människor, den så kallade donut-modellen. Istället för att utmaningen med hållbar utveckling ses som vilande på tre olika ben som en pall – ekonomisk, social och miljömässig hållbarhet – bygger denna modells olika aspekter av hållbarhet på varandra. Medan visionen om den trebenta pallen riskerar att bli ostadig om det ekologiska benet så att säga ska förlängas med både klimat och biologisk mångfald, visar munkmodellen på ett säkert och rättvist utrymme för utveckling där de olika dimensionerna hör ihop och stöder varandra.

Det är ett problem när klimatförändringarna och förlusten av biologisk mångfald behandlas som två skilda frågor som står i motsats till varandra. 2015 års internationella beslut innebär att vi kommit en bit på väg att hantera sambanden mellan klimat, ekosystem och samhällets utveckling. Isbjörnen är inte ett dekorelement, utan står liksom vi alla mitt uppe i förändringarna.