Att skriva om en konflikt är i många stycken att balansera på slak lina. Hur man än gör, finns alltid någon som kan känna sig förorättad. Samtidigt är konflikten en möjlighet till utveckling, när man väl har lämnat försvarsställningarna. Det här praktikfallet skall inte uppfattas som ett påhopp på någon inblandad, utan ses som ett exempel att dra lärdom av. Fallet är välkänt för berörda parter och har tidigare kommunicerats inom Skogsstyrelsen. Det mynnade ut i tolv förbättringsförslag för kommunikationen mellan skogsvårdsstyrelse och markägare. Citatet i rubriken kommer från en naturvårdsexkursion på berörd fastighet och ger uttryck för den frustration en markägare kände.
Ett oroande besked
När skogsvårdsstyrelsens ”bruna kuvert” med en bunt inventeringsrapporter från nyckelbiotopsinventeringen damp ner i skogsägarens brevlåda väckte detta bestörtning. Skogsägaren summerade arealerna på det tjugotal nyckelbiotoper och ”objekt med naturvärden” som redovisades i rapporten och såg att de tillsammans täckte över 20 % av fastighetens produktiva skogsmarksareal. Eftersom det inte framgick vad som skulle göras med dessa områden, utgick skogsägaren från att det skulle läggas en död hand över alltsammans. De bifogade artlistorna innehöll uppräkningar av arter utan närmare förklaring av deras betydelse, ibland bara på latin.
För inventeringen hade Skogsvårdsstyrelsen anlitat en nyckelbiotopsinventerare, som samtidigt var aktiv i en lokal miljögrupp vilken man tidigare hade haft konflikter med. Även om inventeraren i sak var väl kvalificerad för att leta nyckelbiotoper, så uppstod det ett jävsförhållande. Skogsägaren såg inventeringen som en partsinlaga för den ideella miljögruppen i området och inte som en myndighetsprodukt.
Under inventeringen hade ingen kontakt tagits med skogsägaren, som uppfattade det som att myndigheten och miljögruppen i maskopi ”smugit i buskarna”. Skogsägaren kände sig utlämnad och vände sig till Södra och LRF för att få råd och stöd. På så sätt blev jag inkopplad på fallet och min uppgift blev att ta del av det utsända materialet och i samråd med markägarna ta fram ett förslag på hur de redovisade naturvärdena skulle kunna hanteras på fastigheten.
Ofullständiga uppgifter
Två typer av till förväxling lika blanketter hade skickats ut: ”registrerade nyckelbiotoper” och ”objekt med naturvärden”. Skogsägaren hade inte sett denna finstilta skillnad utan uppfattat alla blanketter som ”nyckelbiotoper”. Vad skillnaden var framgick inte heller. På den bifogade kartan fanns områden utprickade med två sorters raster, men ingen förklaring till vad de olika rasterna betydde. Tolkningen försvårades vidare av att objekten inte var numrerade med hänvisning till blanketterna. Till slut gick det att med skogsägarens egna kunskaper om fastigheten, gissningar och uteslutningar, utreda vilka objekt som avsågs. Vidare visade det sig att flera av arealuppgifter inte stämde då flera objekt gick in på en annan fastighet. När arealen räknades om utgjorde nyckelbiotoper och objekt med naturvärden istället 17,5 % och inte 20 % som skogsägaren trodde från början.
Svårtolkad artlista
För en person utan botaniska specialistkunskaper var artlistan svårtillgänglig då den inte sade någonting om de olika arternas koppling till sin växtplats eller känslighet för olika skogliga åtgärder. Alla arterna återfanns bara som en lista utan närmare angivelse av kategori där lavar, mossor och kärlväxter blandades om varandra. Någon skillnad på rödlistade arter och signalarter gjordes inte heller och listan upptog även några arter som inte tillhörde någon av dessa kategorier. Flera örter fanns med som mer indikerade markens näringsstatus än själva skogens behov av orördhet.
Det var också oklart hur frekvensuppgifterna skulle tolkas. Hänger biotopens naturvärden alltid ihop med frekvensen av en viss art? En låg frekvens kan ju bero på att arten visserligen finns, men att biotopen inte är optimal, att arten är på utgång, att den inte invandrat ännu, eller att den är i kanten av sitt egentliga utbredningsområde och därför naturligt nog är ovanlig just här. Vissa av arterna var inte heller speciellt knutna till nyckelbiotoperna utan fanns spridda på flera andra platser på fastigheten. Vi gick över mattor av springkorn på en gammal skogsbilväg, såg blåsippor och strutbräken i vägkanten innan vi kom fram till den nyckelbiotop som lyfte fram just dessa arter.
Problem i redovisningen
I rapporten fanns alltså stora pedagogiska problem. Konflikten handlade dels om kommunikation, dels om redovisning och slutsatser av inventeringsresultaten. Många konflikter inom naturvården skulle gå att undvika eller mildra om man i större utsträckning såg skogsägaren som en medaktör i processen och inte bara som någon som skall ”informeras” i slutändan. Det är viktigt att skogsägarens roll som brukare av skogen kan tas tillvara som en resurs även för naturvården. Den dialogen måste inledas långt innan nyckelbiotoperna registreras och skötselregler spikas av myndigheten. Frågor om hur skogsbrukaren ser på sin fastighet i stort, vad han vill med sitt skogsbruk och hur han ser på naturvård måste komma in på ett tidigt stadium om personen skall känna sig delaktig.
Hos dem som företräder markägarnas intressen talas det ibland om de tre ”I”:na när det gäller kontakter från myndigheterna, Invitera – Informera – Ignorera. Det borde istället bytas ut mot tre ”S”: Samling – Samråd – Samverkan.
Naturvårdskommunikatörer – ny yrkeskategori ?
Det känns ibland som om det skulle finnas behov av en ny yrkeslänk på myndigheten – duktiga säljare, för att tala affärsspråk. Det är inte säkert att den bästa artkännaren på myndigheten per automatik är den bästa säljaren/kommunikatören. Visst finns det utomordentliga biologer som väcker respekt och förtroende hos markägare, men det finns också de som inte gör det. Markägarkontakterna är så pass viktiga för slutresultatet att de inte borde skötas som en bisyssla för ordinarie handläggare. Istället borde mycket större omsorg läggas vid såväl rekrytering som träning av den personalen. Kanske skall man införa en ny yrkeskategori vid sidan om renodlade ekologer och biologer: ”naturvårdskommunikatörer”, personer som har särskild talang för att lyssna, förhandla och bygga upp ett förtroendefullt samarbete med berörda markägare. En person som blev proffs på detta kunde också bli en garant för att myndigheten levererade god och jämn kvalitet inom detta arbetsfält och därmed också nå större naturvårdsnytta.
Exemplet ovan må vara ett skräckexempel – men det kan också ge oss förslag till förbättringar. Dessa finns sammanfattade i faktarutan nedan.