I debattartikeln hävdas att vi med en växande folkmängd och ökade behov av naturresursutvinning måste acceptera att biologisk mångfald påverkas negativt, att tillståndet för den biologiska mångfalden inte är så dåligt som det ofta hävdas, och att hoten mot många arter beror på utebliven mänsklig påverkan, inte på en ökad påverkan.

Vanliga ståndpunkter i samhällsdebatten

De ståndpunkter som artikelförfattarna för fram är de långt ifrån ensamma om, utan de speglar en utbredd okunskap om den biologiska mångfaldens roll för människans försörjning, och en oförmåga att ta in befintlig kunskap om tillstånd och trender för den biologiska mångfalden. Det florerar helt enkelt ett förnekande av den pågående globala utarmningen av biologisk mångfald – den allvarligaste miljökrisen vid sidan av klimatkrisen vår värld har att hantera just nu.

Resurserna är ändliga

De hävdar vidare att vi måste ha ”en realistisk bild av hur resursbehoven kommer att se ut framöver”. En växande befolkning vill ha mer energi, livsmedel, vatten, virke och andra naturresurser. Ja, helt klart ökar resursbehoven, men det är inte realistiskt att tro att naturen och den biologiska mångfalden kan fortsätta att leverera, om inte villkoren för ett hållbart nyttjande uppfylls. Det finns planetära gränser för nyttjandet, som vi redan överskrider. Det globala ekologiska fotavtrycket är dubbelt så stort som produktionen av förnybara resurser, med utarmning som följd. Det är därför Världsekonomiskt forum klassar förlust av biologisk mångfald bland topp tre av långsiktiga hot mot världsekonomin.

2019 presenterade IPBES den första övergripande rapporten om tillståndet för världens biologiska mångfald och ekosystemtjänster. Den pekar på att grundläggande förändringar behövs i samhället för att vända den negativa trenden med ökad förlust av biologisk mångfald.

Läget för den biologiska mångfalden är allvarligt

Tvärtemot vad som ofta hävdas är tillståndet för den biologiska mångfalden globalt och i Sverige bekymmersamt. Det framgår tydligt av till exempel den mellanstatliga plattformens för biologisk mångfald och ekosystemtjänster (IPBES) globala bedömningsrapport, av den svenska miljömålsuppföljningen, av Sveriges rapportering till EU om arter och livsmiljöer listade i Art- och habitatdirektivet, och av det globala och nationella rödlisteindexet, baserat på rödlistor över hotade arter. Artikelförfattarna hävdar att rödlistan ”tydligast lyfter fram nedåtgående trender”. Detta är inte heller sant, eftersom rödlistan och rödlisteindex tar hänsyn till både negativa och positiva förändringar. Anledningen till att rödlisteindex stadigt försämras är att det faktiskt går utför med allt fler arter. Artikelförfattarna pratar om ”alarmistiska rubriker om artutdöenden”. Faktum är att den globala artutdöendehastigheten nu är mellan hundra och tusen gånger högre än normalt i jordens historia, och en modest uppskattning är att en miljon arter riskerar att dö ut de närmaste decennierna.

Vilken roll har människan?

Vidare hävdar de att ”det är viktigt att se att hotet mot många arter inte beror på ökad mänsklig påverkan, utan tvärtom på minskad mänsklig påverkan”. För vissa svenska arter är detta sant, men för andra arter är ökad påverkan problemet. Globalt sett är det för stor mänsklig påverkan som är det allt överskuggande hotet. De arter som är beroende av mänsklig påverkan, framförallt i svenska skogar och ängs- och hagmarker, gynnas inte heller av modernt trakthyggesbruk eller högintensivt åkerbruk. Istället är det kontinuitetsskogsbruk, skogsbete, och ängs- och hagmarker som slåttas och betas som behövs för mångfaldens skull.

Antropocentrism eller biocentrism?

I debattartikeln polariseras även frågan om miljövård mellan antropocentrism och biocentrism, och det slås fast att det är människans intressen som måste sättas först. Detta är en meningslös polarisering. Det går inte att separera den biologiska mångfaldens intressen från människans. Människan är för sin överlevnad beroende av biologisk mångfald. Mat, energi, kläder, byggnadsmaterial, rent vatten, ren luft, skydd mot sjukdomar och katastrofer – allt får vi från den biologiska mångfalden. Artikelförfattarna skriver att ”Balansen mellan biologisk mångfald och resursutnyttjande måste betraktas ur ett nytt perspektiv”, och att ”mänsklighetens behov av att utveckla våra samhällen måste kunna innebära att även rödlistade växter och djurs livsmiljöer påverkas negativt”. Detta är inget nytt perspektiv, tvärtom, detta paradigm har fått råda genom människans hela historia. Människan har i flera tusen år, med en enorm acceleration efter 1950, påverkat biologisk mångfald negativt. Nu vill dessa politiker ytterligare förskjuta ”dessa avvägningar mellan utveckling och bevarande” till den biologiska mångfaldens nackdel. Globala rapporter från till exempel IPBES och den nya globala strategin från konventionen om biologisk mångfald (CBD) pekar tvärtom på det akuta behovet att ta större hänsyn till biologisk mångfald i allt vårt nyttjande av naturresurser.

Att ställa kostnad mot nytta

Artikelförfattarna vill ”utveckla de kostnads- och nyttoanalyser som försöker beräkna värdet av det som påverkar miljön och värdet på den miljö som påverkas”. Det finns redan sådana analyser, och den stora lärdomen från tillämpningen av dem är att det är mycket svårt att korrekt värdera den nytta vi har av den biologiska mångfalden, i synnerhet om det ska göras i monetära termer. Vi måste bli mycket mer ödmjuka inför värdet av den biologiska mångfalden, och vår förmåga att beräkna den.
Avslutningsvis beklagas att ”politiken inte vågat eller orkat lösa ut målkonflikter mellan utveckling och värnandet av miljön”. Det håller jag med om. Många politiker låtsas som att vi kan äta kakan och ändå ha den kvar. Det tillhör kärnan i all populism. •