De naturhistoriska samlingarna bidrar på ett unikt sätt till forskning som handlar om några av vår tids största samhällsutmaningar, hotet mot den biologiska mångfalden och följderna av klimatförändringen. Samlingarna spänner över hundratals år och utgör på så sätt biologiska arkiv som fungerar som referensramar för moderna undersökningar. Varje föremål bär vittnesbörd om det ekosystem det ingått i på en bestämd plats på jorden vid ett givet tillfälle. Den ständiga metodutvecklingen gör att vi idag kan få veta mer om dessa föremål än man kunnat tänka sig när de samlades in. Med genetiska metoder kan vi studera arter som är extremt sällsynta eller sedan länge utdöda, vi kan rekonstruera deras släktskap och kartlägga populationsförändringar över långa tidsperioder. Biokemiska analyser ger oss information om gifters spridning i naturen i nutid och för länge sedan, och vi kan följa hur miljön förändrats. Många museer förvarar så kallade biobanker där frysta prover väntar på analys av till exempel den historiska förekomsten av kemiska substanser som vi kanske ännu inte förstått att de utgör ett problem.
Samlingarna spänner över hundratals år och utgör på så sätt biologiska arkiv.
För taxonomin är de naturvetenskapliga samlingarnas viktigaste uppgift att vara permanenta förvaringsplatser för typmaterial. Varje taxonomiskt namn måste vara kopplat till en namnbärande typ, alltså ett enskilt fysiskt objekt. Typer måste vara allmänt tillgängliga under all överskådlig framtid och förvaras därför lämpligen i en museisamling. Innan en ny art beskrivs behöver man jämföra sitt fynd med de namnbärande typerna av förväxlingsbara organismer för att säkert veta vad man hittat. Ofta räcker originalpublikationernas texter och avbildningar, men ibland behöver jämförelser göras med typerna själva. De namnbärande typerna förvaras i museer världen över vilket försvårar arbetet för taxonomerna, ändå finns inga planer på att samlokalisera typmaterial. Skälen är många men det viktigaste är att sprida riskerna för att typerna förstörs genom krig eller olyckshändelser. Vi vet att flera viktiga samlingar har förstörts till exempel vid bombningarna av Berlins naturhistoriska museum under andra världskriget, och vid senare års bränder i museerna i Rio de Janeiro och New Delhi.
För strikt regelverk?
Svårigheten att kunna studera viktiga typmaterial utgör ett viktigt hinder för ett effektivt taxonomiskt arbete. Det finns många förslag på effektiviseringar. Storskalig digitalisering av samlingarna skulle definitivt underlätta, liksom att tillåta artbeskrivningar baserade på annat än enbart fysiska föremål. Dagens internationella nomenklaturkoder föreskriver vad som kan användas som namnbärande typexemplar, men i takt med den teknologiska utvecklingen, till exempel genom förbättrade avbildningsmöjligheter och genetiska analyser, anser många att gränserna borde kunna tänjas för detta. I de fall där arter redan beskrivits från till exempel levande individer, fotografier eller DNA-sekvenser, istället för ett fysiskt museiexemplar, har kritiken varit massiv och många anser att artnamnen som givits är ogiltiga.
De rigorösa internationella nomenklatur-koderna utgör alltså regelverk för det taxonomiska arbetet, och som sådana har de länge tjänat oss väl. Men i en tid då kartläggningen av den biologiska mångfalden måste gå snabbare än någonsin så kanske de själva har blivit en del av det taxonomiska impedimentet? Kanske måste vi ändra de taxonomiska metoderna i en tid då artutrotandet går fortare än någonsin under de senaste sextiosex miljoner åren? Att ändra regelverken är dock inte enkelt, taxonomin som vetenskap har gynnats av stabilitet och för de flesta taxonomer är en konservativ hållning till ändringar naturligt.
Kan nya metoder vara lösningen?
Min egen inställning är vacklande. Principen med namnbärande fysiska typer har fungerat utmärkt hittills och den information som går att utvinna från ett fysiskt objekt är ju oändligt mycket större än motsvarande från till exempel en digital avbildning. Men det är också uppenbart att jordens biologiska mångfald inte kan kartläggas inom rimlig tid med dagens arbetssätt. Med ett traditionellt arbetssätt så behöver antalet verksamma taxonomer öka tusenfalt eller mer, en utveckling som (tyvärr) känns helt orealistisk. Kanske ska hoppet ställas till den snabba utvecklingen av genetiska metoder, bildanalys, artificiell intelligens, med mera? Genom så kallad miljö-DNA (eDNA) kan man snabbt få en god uppfattning om den genetiska diversiteten i exempelvis ett jord- eller vattenprov. Det går också att statistiskt avgränsa taxonomiska grupper inom denna mångfald och att knyta dessa till kända arter, men bara om dessa arter redan beskrivits och blivit DNA-sekvenserade.
Kanske skulle man kunna överge det nuvarande systemet för namngivning av arter och istället namnge de taxonomiska grupper som går att urskilja med miljö-DNA, och låta en DNA-sekvens bli namnbärande ”typ”. Möjligheten att få en översiktlig uppfattning om mångfalden skulle förvisso underlättas, och för vissa ändamål kan ju detta räcka. I de flesta fall skulle det nog ändå skapa stora problem eftersom man inte skulle veta något mer om sådana taxa än deras DNA-sekvens, och man skulle inte veta hur de förhåller sig till redan beskrivna arter som inte sekvenserats.
En sak är säker: en tid med monumentala problem för livet på vår planet kan kräva ett nytänkande av samma proportioner.
Text: Per Ericson, professor, Naturhistoriska riksmuseet