I alla kulturer, hos alla urfolk och lokalsamhällen, från förhistorisk tid till idag, har det funnits en vilja och förmåga hos människor att urskilja arter och namnge dem. Vi har alltid haft ett behov av att hålla rätt på vilka arter som är nyttiga eller potentiellt farliga, eller som har religiös betydelse. Det har också hand­lat om ren och skär nyfikenhet, en till­fredsställelse i att kunna kartlägga och därmed förstå sin omgivning. Folk-taxonomin, även kallad folkbiologi eller etnobiologi, har studerats av väster­ländska forskare i flera decennier. Hos allt från mayafolket i Centralamerika till ketenbangfolket på Nya Guinea har det dokumenterats häpnadsväckande välutvecklade folktaxonomier, med kunskap om upp till sexhundra olika arter, komplett med artnamn, hierar­kiska klassifikationssystem och förmåga att artbestämma. Arter i folktaxonomier är logiska klasser, de uppfattas äga en underliggande essens, som styr deras egenskaper, och arterna är konstanta och distinkt skilda från varandra. Arter som urskiljs motsvaras ofta av veten­skapligt erkända arter, men ibland av hela släkten. Så såg det också ut i den svenska traditionella taxonomin, där till exempel endast en art fladdermus urskildes, trots att taxonomer idag urskiljer nitton svenska arter.

Särskild domän i hjärnan

De olika folktaxonomierna har upp­stått oberoende av varandra, men har stora likheter. Det har fått psykologer att dra slutsatsen att människan har en medfödd kognitiv förmåga att se, urskilja och namnge levande varelser, på ett helt annat sätt än med döda objekt. Genom årmiljoner har selek­tionen gynnat individer som varit bra på att klassificera organismer i sin omgivning. Alla människor har en domän i hjärnan som hanterar levande organismer, på samma sätt som vi har en domän som känner igen ansikten. Klassifikationen skapas alltså ur männ­iskans kognitiva förmåga att hantera en komplex verklighet, och är ett redskap för att hantera erfarenheter, generali­sera och dra slutsatser om omvärlden. Små barn använder tidigt sin taxono­midomän för att utforska sin omvärld, och kan bli fanatiska med att lära sig artnamn och systematik. Dagens professionella taxonomer kan sägas ha behållit detta barnasinne i vuxen ålder!

Linné formaliserade, Darwin utmanade

I tusentals år var folktaxonomierna allenarådande, men ur dem föddes den vetenskapliga taxonomin. De tidigaste vetenskapsmännen ägnade sig åt att dokumentera folktaxonomierna, inte att skapa egna taxonomier. Linnés bidrag var att formalisera folktaxono­miernas betraktelsesätt och konventio­ner, till exempel med binomialnamn. Men för honom fanns ingen skillnad mellan vetenskap och folktaxonomi; han var mer avancerad, men ändå en folktaxonom. Med Darwin var det tvärtom, han utmanade folktaxonomin genom att hävda att arterna inte är konstanta. Sedan dess har vetenskapen alltmer fjärmat sig från folktaxonomins filosofi, och därmed skapat ett gap mellan vetenskapen och folket.

Olika slags kunskap

Människans nedärvda förmåga att klassificera och namnge levande organismer finns dock kvar, oavsett modern vetenskaplig taxonomi. Alla, oavsett om de är urfolk eller moderna stadsbor, tillämpar andra metoder, drivs av andra intressen, och producerar en annan taxonomi och namngivning än vad de akademiska forskarna gör. Det är ofta stora skillnader mellan folkliga och vetenskapliga arter. Vetenskapen urskiljer fem till sex arter noshör­ningar, men för den breda allmänheten räcker det med att urskilja ”nos­hörning”, det vill säga man ser inte skillnaden mellan de olika vetenskap­ligt erkända arterna. Folktaxonomin är inte mer eller mindre rätt än den vetenskapliga; de ska inte jämföras. Det är lika fel eller rätt att säga att det finns nitton olika sorter fladdermöss i Sverige som att säga att det bara finns en, beroende på sammanhang.

Inom delar av det moderna samhäl­let finns grupper av lekmän med djup kun­skap om arter, som ofta anammar vetenska­pens artlistor. Hit hör till exempel amatörbo­tanister, fågelskådare och amatörentomologer. Även inom sådana grupper finns dock ten­denser till att vilja avvika från de vetenskapliga artlistorna för att uppnå egna syften. För en fågelskådare är det grundläggande att veta vilka fågelarter som är kryssbara. Det är bara goda arter som får kryssas, även om många fågelarter också kan indelas i underarter som går att känna igen i fält. Det ger upphov till diskussioner om att sådana identifierbara underarter borde lyftas upp till artnivån, och därmed bli kryssbara. Efter att en individ av underarten sibirisk lundsångare observerats av många skådare på Öland uppstod en debatt som ledde fram till att underarten utvärdera­des av BirdLife Sveriges taxonomikommitté, och lyftes upp till artnivån. Å andra sidan är många fågelskådare missnöjda med att samma kommitté beslutat att dela upp den svartha­kade buskskvättan i tre arter som ofta inte går att identifiera i fält. I båda fallen krockar fågelskådarnas uppfattning om vad en art är med vetenskapen. Hos skådarna är det snarare folktaxonomins artbegrepp, med distinkta, lätt igenkännbara arter, som gör sig påmint.

Azurmes – eller en surmes?

Foto: Foto: Alpharius Omegon, /Wikimedia commons CC BY 4.0

Ett liknande problem finns med observa­tionerna av azurmes i Sverige. Där azurme­sens utbredning överlappar med blåmesens är det inte ovanligt med hybrider, och vissa individer av azurmes kan ha blåmesgener från hybridiseringar som skedde flera generationer bakåt i tiden. De ser ut som azurmesar, men är inte ”rena” genetiskt. Taxonomikommittén godkänner inte observationer av hybrider. Men många hybrider kan bara påvisas gene­tiskt, och hybridisering förekommer naturligt mellan många goda arter. Vi människor bär ju på gener från neandertalare. Ska vi då inte längre identifieras som Homo sapiens? Hur ska fågelskådningens taxonomi förhålla sig till den ”grumlighet” som uppstår av att en fågel befinner sig på gränsen mellan underart och art, eller bär på gener från en annan art? Kom­mer taxonomikommittén att lätta på kravet på genetisk renhet? Det skulle glädja många skådare som sett ”surmesar” i Sverige, men inte fått kryssa dem som azurmesar.

TEXT: Torbjörn Ebenhard forskningsledare, CBM

LÄS MER

Atran, S. & Medin, D. L. 2008. The native mind and the cultural construction of nature. MIT Press, Cambridge, Massachusetts.

Berlin, B. 1992. Ethno­biological classification: Principles of categoriza­tion of plants and animals in traditional societies. Princeton University Press, Princeton.

Fridell, S. & Svanberg, I. 2007. Däggdjur i svensk folklig tradition. Dialogos Förlag, Stockholm.

Yoon, C. K. 2009. Naming nature. The clash between instinct and science. W. W. Norton & Company, New York.