Den pågående och accelererande förlusten av biologisk mångfald är utpekad som ett globalt miljöproblem men politiker och andra beslutsfattare verkar inte förmå att omvandla insikt till åtgärd. Vi tror att detta åtminstone delvis bottnar i okunskap. Biologi generellt och artkunskap i synnerhet har inte den ställning i vårt utbildningssystem som krävs för att alla ska kunna förstå vad förlusten av arter betyder för oss människor och våra samhällen. Det råder en utbredd biologisk analfabetism och det man inte mentalt kan greppa är det svårt att fatta beslut om.
Undervisning i fält på en mykologikurs vidGöteborgs universitet.
Foto: Mikael Jeppson
Det kan också vara svårt att greppa hur ofattbart lite vi vet om den biologiska mångfalden. Målet är att alla arter ska bevaras men vi vet inte hur många de är, hur alla ser ut, eller var de finns. Taxonomin är vetenskapen som ska leverera den saknade kunskapen men istället för att öka resurserna till taxonomi har samhället gjort precis tvärtom.
Från vårt perspektiv handlar det taxonomiska impedimentet i första hand om brist på tjänster och brist på resurser för utbildning av nya generationer taxonomer. Huvudansvaret för denna situation vilar på universitet och forskningsråd som under lång tid prioriterat bort artkunnande och taxonomi från undervisning och forskning. Bakgrunden är komplex och beror bland annat på felaktiga uppfattningar om taxonomi som vetenskap, underfinansiering av universitetens basanslag och den absurda faiblessen för att värdera forskare utifrån vilka tidskrifter de publicerar i snarare än kvalitén på deras forskning (high impact-syndromet). Problemen med krympande resurser till taxonomi lyftes fram i samband med att konventionen om biologisk mångfald etablerades för drygt 30 år sedan. Många internationella projekt har startats för att skapa bättre databaser och annan infrastruktur till stöd för taxonomin men samtidigt har resurser till tjänster fortsatt att minska. Medan de teoretiska och tekniska förutsättningarna för att bedriva taxonomi alltså är bättre än någonsin så blir det allt färre taxonomer som kan nyttja teknikerna.
Det behövs en kriskommission! Vi vill se ett forum för diskussion och dialog mellan institutioner, myndigheter och brukare som på olika sätt använder kunskap om biologisk mångfald. Målet skall vara dels att identifiera de åtgärder som behövs för att återge taxonomi den status det en gång hade i forskarvärlden, dels att finna vägar att ge artkunskap en stärkt roll i skolsystemet och i offentliga och privata organisationer med ett ansvar för den biologiska mångfalden.
Text: Ellen Larsson, docent i biologi och miljövetenskap, Göteborgs universitet & Karl-Henrik Larsson, professor emeritus, Naturhistorisk museum, Universitetet i Oslo