All energiproduktion tar plats och påverkar ekosystemen och den biologiska mångfalden. Ju fler människor, desto större påverkan. Sociala och tekniska omställningar har historiskt löst problem med växande energibehov, men alltid fått effekter på nära håll eller långt borta. Ett klassiskt exempel är hur kakelugnen på sjuttonhundratalet gjorde det möjligt att mer effektivt få värme ur tillgängligt bränsle. Det tycktes lösa problemet med vedbrist runt städerna. Men det blev också lönsamt att avverka klenare träd till ved, med ytterligare avskogning, erosion och sandflykt som följd.

Vid ungefär samma tid började många länder i Europa bli överbefolkade. Matproduktionen och det ökande behovet av foder till dragdjur fick konsekvenser för artsammansättningen i skogar, hagar och jordbruksmarker. En omställning till stenkol och brunkol som energikälla minskade den lokala belastningen på markerna. Så snart ångmaskinerna var på plats och kolonierna började leverera kalorier i form av rörsocker, vete och saltat fläsk, så verkade tillgänglig landyta inte längre utgöra en begränsning för industriell expansion. Och under det tidiga nittonhundratalet fogades olja till energipaletten. I Sverige blev den omställningen efterhand synlig i landskapet. Energin kom nu inte främst från gräsmarker via betande djur eller från skogar som ved, utan ur jordens inre. Det tycktes vara en praktisk lösning. Men landsbygden blev avfolkad och tidigare fodermarker slyade igen medan städerna växte.

Ett sällan diskuterat alternativ är att vi accepterar att planeten inte klarar vår expansion på den övriga biosfärens bekostnad.

Nu ställer vi om igen, för att med alla medel minska koldioxidutsläppen. Ett sällan diskuterat alternativ är att vi accepterar att planeten inte klarar vår expansion på den övriga biosfärens bekostnad, och gemensamt sparar oss bort från fossilberoendet. Men den lösningen är politiskt obekväm och osannolik i en värld där tillväxt och teknisk innovation är globalt credo. Nej, en expansiv omställning kommer återigen äga rum, ta plats, någonstans. Men var? Industrisamhällets val faller som vanligt på periferin, utkanten, som ska leverera till centrum. Det ligger en cynism i att gruvor, batterifabriker och vindkraftsparker projekteras i glesbefolkade områden, som om påverkan på landskapet och den biologiska mångfalden där är mindre viktig.

Mer pedagogiskt och mer rättvist den här gången vore att de stora omställningsprojekten lokaliseras där det finns flest människor, och där den biologiska mångfalden redan är mest påverkad. Kanske nära, eller rent av inne i städerna? Om vi vill ha billig och lättillgänglig energi får vi vänja oss vid att se och leva med produktionen och dess konsekvenser.

Text: Ebba Lisberg jensen