Biologiskt kulturarv i en fjällnära fäbodskog tillhörande Funäsdalen i Härjedalen. I inventeringen har flerstammiga björkar på sockel tolkats som vedtäkt, kanske i kombination med lövtäkt. Flerstammiga granar har tolkats som betesskadade. Ljusindikatorer är enar som är döende på grund av ljusbrist, men även björksocklarna skulle kunna räknas till ljusindikatorerna. Flygbilden i bakgrunden är från 1966 och nedladdad från Lantmäteriets öppna data.

Under de senaste decennierna har många skogliga naturreservat bildats i Sverige. De flesta har huvudsakligen fri utveckling som skötselmål, kanske särskilt barrskogsreservat och reser­vat i norra Sverige. I den mån skötselåtgärder förekommer rör det sig ofta om åtgärder för att skynda på eller efterlikna naturliga processer, till exempel naturvårdsbränning.

Samtidigt vet vi att historiskt har praktiskt taget all skog varit nyttjad till skogsbete: i hela södra Sverige upp till Dalälven, liksom i norra Sveriges fäbodområden och älvdalar; därtill kring alla andra nybyggen och byar i norr. Skogsbetesmarken underhölls ofta med röjning och mulbetesbränning, och skogsbetet kombi­nerades med en mängd andra slags resursnytt­jande: kolning, tjärbränning, huggning av ved, slöjd- och byggnads­virke, lövtäkt med mera. Sammantaget formade detta bonde­skogsnyttjande kultur­präglade skogstyper av olika slag. I renskötsel­området skapade ren­bete, vedtäkt och annat samiskt nyttjande på motsvarande sätt andra typer av kulturpräglade skogar, från skogsgrän­sen på fjället till långt ner i skogslandet.

Orördhet inte alltid bäst

Eftersom ett skogsobjekt sannolikt varit fö­remål för någon slags traditionellt nyttjande, bör man aldrig ta för givet att fri utveckling och orördhet är det bästa skötselspåret för ett skogsreservat, utan först undersöka hur mycket kulturprägel skogen har kvar. Undersökningen kan visa att kulturprägeln försvunnit, eller ald­rig varit påtaglig, och att naturlighet därför är ett bra mål för framtida förvaltning. Men i allt fler skogsreservat visar en närmare granskning att naturlighet alltför lättvindigt har stämplats på skötselplanen.

Hur kan då kulturprägel undersökas? En me­todik finns beskriven i skriften Skötselplanering i skogsbetesmarker, framtagen av Riksantikva­rieämbetet, Naturvårdsverket, Skogsstyrelsen och CBM. Biologiskt kulturarv är här en viktig informationskälla. Biologiskt kulturarv har säl­lan inventerats inför ett beslut om naturreservat (eller kulturreservat, för den delen), och sko­gens kulturprägel kan därför vara kraftigt un­derskattad. Även skog som ytligt sett verkar vara naturskogslik kan vara mycket rik på biologiskt kulturarv och andra kulturspår. Vi exemplifierar med en provinventering i ett mindre område i fjällnära fäbodskog (se kartbilden här intill).

Artlistor ger viktig kunskap

Att en skog har rikt biologiskt kulturarv visar inte bara att här finns kulturmiljövärden som behöver beaktas i skötseln, utan också att det finns risk för att inte heller biologiska värden tillfullo bevaras om kulturprägeln tillåts växa bort ytterligare. Fler värden än vi trott kan vara knutna till hävdhistorien snarare än till na­turskogskvaliteter.

Ett sådant biologiskt värde är områdets arter. Om biologiskt kulturarv sällan är invente­rat, är arter vanligen desto bättre undersökta. Med kunskap om arters ekologi och livsmil­jöer erbjuder artlistorna goda möjligheter att bedöma ett skogsområdes historia och framtid, både i sin helhet och i olika delområden eller skötselområden. Har vi att göra med naturskog som blir allt bättre ju längre den får sköta sig själv, eller med kulturpräglad skog som förlorar sina värden utan skötselåtgärder? Eller något mittemellan?

Södra Sveriges grandominerade naturreservat är ett exempel på hur arter kan bidra med nya perspektiv på skogens historia och framtid. Ett äldre granbestånd bidrar med stabil fuktighet, stor mängd död ved och flera andra naturskogs­strukturer, till vilka ett antal naturvårdsintres­santa arter är knutna. Ofta är dock ännu fler arter knutna till bryn, gläntor och fläckar med gräs- och örtvegetation, och till gamla tallar och lövträd, kanske alsocklar och hasselbuskar, som står inväxta i skogen. Alla dessa livsmiljöer kräver utglesning och återinfört skogsbete för att behålla, utveckla och förstärka sina ekolo­giska värden. Här finns ett skötselproblem som många förvaltare brottas med, nämligen att reservatsobjekten ofta representerar de mest igenväxta före detta skogsbetena, med sämst förutsättningar för restaurering. De flesta skogs­inventeringar har haft siktet inställt på skog med naturskogsutseende, medan kulturpräglad skog förbisetts. Att skydda och restaurera de sista kulturpräglade skogarna är en akut angelä­genhet för både natur- och kulturmiljövård.

TEXT: Tommy Lennartsson, docent i naturvårds-biologi, forskare vid CBM