Biologiskt kulturarv kan handla om hävdgynnade arter på sedan länge övergivna odlingsmarker, kultursorter av odlingsväxter i sig eller lantraser av våra husdjur, eller enskilda träd som bär tecken av hamling. Det kan omfatta hela kulturlandskap, vissa naturtyper, hävdgynnade arter eller enskilda individer. Det finns även en immateriell aspekt där lokala platsnamn på kartan eller bland lokalbefolkningen kan bistå vid inventering, tolkning och förklaring av biologiska spår eller där traditionell kunskap bidrar till skötsel och bevarande.
Biologiskt kulturarv är inte bara ett verktyg som hjälper oss att förstå vår historia och vårt omgivande landskap. Exempelvis utgörs en del av vår inhemska flora av det biologiska kulturarvet och tjugo procent av jordbrukslandskapets organismer är rödlistade. Naturvårdsverket lyfter exempelvis på sin hemsida om EU-kommissionens strategi för biologisk mångfald att ”främsta orsakerna bakom förlusterna av biologisk mångfald är förändrad mark- och havsanvändning, överexploatering, klimatförändring och invasiva främmande arter.” Alla dessa är dessutom tydliga hot mot biologiskt kulturarv, kanske främst förändrad markanvändning från ett småskaligt mosaiklandskap till ett strukturrationaliserat produktionslandskap.
År 1967 bildades Naturvårdsverket och tog över ansvaret för naturvårdsfrågorna från Riksantikvarieämbetet som fram till dess hade hanterat samtliga landskapsvårdsfrågor. Med biologiskt kulturarv kan man säga natur och kultur än en gång förenas i samma landskap. I detta nummer av Biodiverse presenteras biologiskt kulturarv, bland annat utifrån fem olika statliga myndigheters och fyra CBM:ares perspektiv. Läs och njut!
Text: Håkan Tunón, föreståndare CBM