Under lång tid kunde svenska forskare resa till andra länder för att relativt fritt samla in växter, djur och andra organismer för forskning och produktutveckling. Detta har kommit att kallas bioprospektering eller biopirateri, vilket ofta beskrivs som en form av kolonialism genom patent. Många av de länder som utsattes blev alltmer irriterade på Västvärldens ovilja att utjämna det orättvisa i situationen. I kölvattnet av tillblivelsen av FN:s konvention för biologisk mångfald (CBD) lyfte forskare ofta vikten av en vetenskaplig allemansrätt, där nationella regelverk inte ska tillåtas begränsa den fria forskningens tillträde till studiematerial (se t.ex. Biodiverse nr 3/2002). Det som förändrade världsbilden för forskarsamhället var när CBD år 1992 förklarade att parterna, länder som valt att vara del av CBD, har suverän rätt till sina biologiska resurser, och därmed rätten att reglera tillträde.

Mångfaldskonventionen och ABS-frågorna

CBD:s skrivningar om nationell suveränitet väckte intensiva diskussioner om hur man skulle lösa frågorna om tillträde (access) till de biologiska proverna, ”genetiska resurser”, och fördelning av vinster och nytta (benefit-sharing) från användningen på ett sätt som alla parter var villiga att acceptera. Generellt kan man säga att länder i nord drev frågor om tillträdet, och länderna i syd om nyttofördelningen. Urfolksgrupperna var å sin sida angelägna att även tillträdet till deras traditionella kunskap skulle kunna regleras. Således instiftades en särskild arbetsgrupp som efter ett första möte 2001 i Bonn lade fram ett förslag till ett tillägg till CBD. Denna slutförhandlades 2010 under partsmötet i den japanska staden Nagoya. Nagoyaprotokollet trädde sedan i kraft den 12 oktober 2014, ett datum som ofta återspeglas i regelverken. Med utgångspunkt i protokollet kan parterna nu reglera när det behövs ett förhandsgodkännande för att samla in studiematerial, exempelvis inför intervjuer med urfolk. De avgör också om man behöver avtala om nyttodelning, och förhandlingarna ska då ske i samråd med berörda lokala parter, exempelvis från urfolk och lokalsamhällen. Att varje forskningsprojekt granskas individuellt kan ta tid men möjliggör för fler att se hur användningen kan påverka dem. Processerna om tillträde och nyttodelning benämns ABS, access and benefit-sharing.

För att underlätta tillsynsprocesserna i respektive land har parterna bland annat kommit överens om olika verktyg och processer för synliggörande av information och för återrapportering. Den enskilt viktigaste plattformen heter ABS Clearing-house.

EU ABS-förordningen innebär krav på nya rutiner

Nagoyaprotokollets parter samarbetar om återrapportering och tillsyn inom sin respektive jurisdiktion. I Sverige är det EU ABS-förordningen som är direkt gällande för de forskare vars projekt faller inom tillämpningsområdena, som då måste ”visa tillbörlig aktsamhet”. Det är inte ett begrepp som går att generalisera enkelt, man kan säga att det rentav ligger i dess natur att man bör undvika det. Konsekvensen är att var och en måste ta reda på huruvida nationella ABS-lagarna gäller för egen del. Man ska ”göra vad som krävs” för att sätta sig in i ABS-lagar i andra länder, och om man berörs av dem också vid en kontroll kunna visa hur man resonerade. Rent praktiskt ställs vissa administrativa krav och sammantaget krävs ett för många nytt sätt att tänka kring hanteringen av studiematerial, data och synliggörande av resultat. Svenska lärosäten behöver se över rutiner och stöd till forskare och informera om deras förväntningar på sina forskare.

Vad är ”traditionell kunskap som rör genetiska resurser”?

I ABS-lagarna benämns urfolkens sedvanor och lokala folkgruppers brukande av naturresurser för traditionella kunskaper som rör genetiska resurser. I akademiska sammanhang så inbegriper termen ”traditionell kunskap” en relation till landskapet och biologisk mångfald, så att den praktiskt taget alltid relaterar till genetiska resurser. Inom CBD finns kunniga representanter från världens urfolk som menar att traditionell kunskap kan tolkas på olika sätt och med olika bredd; den allmänna definitionen i vid bemärkelse som berör landskapet, mångfalden och genetisk diversitet. Lokalbefolkningens kunskap om naturen; odlingskunnande, förekomst av arter och interaktioner dem emellan. Eller en mer inskränkt variant om traditionell medicin, växtanvändning, växtförädling och husdjursavel. Ett annat perspektiv inkluderar en förlängning av kunskapen, det ”förkroppsligade” resultatet i form av kulturväxter och lantraser, eller när den traditionella markanvändningen skapar förutsättningar för uppkomst av nya arter.

Var gränsen går beror på ursprungslandet, vilket EU ABS-förordningen också tagit fasta på. Där definieras ”traditionell kunskap som rör genetiska resurser” som ”relevant för användningen av genetiska resurser och beskrivs som sådan i de ömsesidigt överenskomna villkor som gäller för användning av genetiska resurser”. Den kursiverade formuleringen antyder att ursprungslandet bestämmer vad som omfattas. Enskilda medlemsstater kan dessutom utöka innebörden i EU-förordningen, vilket Sverige tagit fasta på i egen miljölagstiftning (Miljöbalkens 8 Kap. 5§ andra stycket). Här gäller skyldigheten att även visa tillbörlig aktsamhet vad gäller traditionell kunskap som det beskrivs i de individuella avtalen utan att det samtidigt sker tillträde till något biologiskt material.

Text: Scarlett Szpryngiel, CBM & Håkan Tunón, CBM

Fakta:

ABS CLEARING HOUSE: För att underlätta för parterna samlas information i webb-plattformen ABS Clearing-house  (www.absch.int.com)

SIKTA-ABS: Sikta-ABS är en förkortning för Swedish Initative for ABS Knowledge Transfer within Academia. Sikta-ABS är ett projekt som har verkat för implementering av EU ABS-förordningen hos svenska högskolor och universitet. Under projektperioden 2021-2022 sammanförde Sikta-ABS nyckelpersoner från 16 svenska högskolor och universitet i en serie av problemlösande och kunskapshöjande aktiviteter. Utifrån högskolors och universitetens självupplevda stödbehov skapades kursmoduler, tematiska möten och individuella stödinsatser. Projektet har följt uppbyggnaden av interna rutiner och arbetsgrupper.