Unescos arbete inom världsarvskonventio­nen har sedan 1970 lyft natur- och kul­turarv världen över, och Sverige har flera världsarv på den internationella listan. Det har handlat om spektakulära byggnadsverk eller häpnadsväckande naturformationer. Genom världsarvskonventionen var Unescos fokus länge inriktad på det materiella kulturarvet, men i början på 2000-talet utvecklades tankarna på det immateriella kulturarvet, det vill säga det kulturarv man inte kan ta på. Detta ledde fram till Unescos konvention för tryggande av det immateriella kulturar­vet som trädde i kraft 2006.

Att lista och bevara

Denna konvention har precis som världsarvskonventionen listor, men i stället för att fokusera på det unika, spektakulära och originella vill man lyfta det representativa och gemensam­ma för mänskligheten som inspirerar till samhörighet. Konventionen har tre listor: en representativ förteckning över mänsklighetens immateriella kulturarv, en förteckning över det immateriella kulturarv vars tryggande kräver ome­delbara åtgärder och ett register över goda metodiska exempel. I konventio­nens andra artikel indelas immateriellt kulturarv i följande områden:

– Muntliga traditioner och uttryck

– Scenkonsterna

– Sociala sedvänjor, riter och högtider

– Kunskap och sedvänjor rörande natu­ren och universum

– Traditionell hantverksskicklighet

Visserligen kan traditionell kunskap och sedvanebruk inkluderas i flera av dessa områden, men särskilt det fjärde området ”Kunskap och sedvänjor rörande naturen och universum” kan anses vara centralt vad gäller aspekter relaterade till artiklarna 8j och 10c. I Sverige är det Institutet för språk och folkminnen som är ansvarig myndighet och man har på en särskild webbsida en förteckning över nationella immateri­ella kulturarv (se lästipsen på nästa sida). Andra myndigheter har ansvar för de olika områden, bland annat är Riksanti­kvarieämbetet som ansvarar för ”kun­skap och sedvänjor rörande naturen och universum”.

Internationellt är det 631 olika kulturarv från 140 länder som är med på någon av Unescos listor. Hittills har Sverige fått två företeelser utsedda till immateriellt kulturarv på Unescos lista: Sagobygden i Alvesta, Ljungby och Älmhults kommuner och Nordisk klinkbåtstradition.

Vid sidan av dessa listor syftar Unes­co-konventionen till att även i övrigt bidra till att medvetandegöra befolk­ningen om värdet av det immateriella kulturarvet och att skapa möten som överbryggar kulturgränser. Syftet är att skapa respekt för det immateriella och kulturbärarna och främja internationel­la samarbeten.

Fäbodkulturen är mångfasetterad

Förbundet Svensk Fäbodkultur och utmarksbruk fick december 2021 godkännande från Kulturdepartementet att utveckla en nominering av fäbod­kulturen som immateriellt kulturarv, som Sverige sedan formellt kan lämna in till Unesco våren 2023. Men redan 2015 fördes fäbodkulturen upp på den nationella listan som ett av de första kulturarven, och under de senaste tre åren har samarbetet med Norge varit mer intensivt. Våren 2021 lämnades en första nationell ansökan om att kandi­dera om att få nomineras av Sverige. Denna ansökan utvecklades sedan under hösten samma år. Arbetet med den internationella nomineringen sker i nära samverkan med Norsk seterkultur som är den norska fäbodbrukarorgani­sationen. Målet är att Norge ska vara en del av nomineringen.

Det kan kanske tyckas långsökt att kombi­nera fäbodkultur och biologisk mångfald, men utgår man från att fäbodkulturen omfattar alla aspekter från traditionell kunskap rörande betesdrift på utmark, djurskötsel, livsmedels­produktion och -hantering, fodertäkt, hant­verk och slöjd till kulning, vallmusik, sagor och sägner, relationen till naturen och mycket, mycket mer, så blir tanken mer naturlig.

Vissa delar av detta kulturarv förvaltas genom bruket i fäbodmiljöerna medan annat numera främst sker på andra arenor eller både och. Exempelvis sker kulning numera både vid fäbod i kommunikationen med djuren som vid scenframträdanden i så kallade finkulturella sammanhang. Men sammantaget omfattar fä­bodkulturen egentligen samtliga fem katego­rier som inkluderas i Unesco-konventionen.

Under sommaren 2022 har det genomförts ett antal temaaktiviteter på fäbodar runt om i Sverige med fokus på information om fäbodbrukets historia och nutida villkor, brukets relevans för biologisk mångfald, kunskapen inom slöjd och hantverk samt vallmusikens bakgrund i bruket.

Vad hoppas fäbodrörelsen uppnå?

Ett internationellt uppmärksammande, även som ett representativt kulturarv, kan generellt bidra till en ökad nationell uppmärksamhet och ett ökat hänsynstagande, särskilt från myndighetshåll. Detta hoppas man ska leda till bättre lönsamhet inom produktionen av såväl livsmedel som turismupplevelser och ett mer anpassat regelsystem vilket kan bidra till en ökad vilja för yngre generationer att ta över fäbodbruken. Ett ökat utmarksbete (betet i skogsmarken kring fäbodarna) gynnar biodiversiteten som idag är tämligen trängd, och samtidigt kan fäbodbruket gynna den hantverksmässiga produktionen av livsmedel skapade i mathantverkets traditioner, men ock­så bidra till ökad självförsörjningsgrad i landet. Fler fäbodbrukare innebär fler kunskapsbärare och bättre bibehållande av den traditionella kunskapen. De andra delarna av fäbodkulturen som exempelvis vallmusiken och hemslöjden har redan idag en bättre ”bevarandestatus” än själva fäbodbruket, men det kommer natur­ligtvis även bidra till ett bättre bevarande även inom dessa delar.

En lång resa till Paris

Att vägen till Paris (där Unescos högkvarter ligger) är lång kan väl sägas vara en påtaglig sanning, men fäbodkulturens resa har kan­ske varit osedvanligt lång – och än är den som sagt inte över. Man kan säga att det hela började redan 2009 när det årets fäbodriksdag (den årliga mötesplatsen för fäbodbrukarna) hade temat ”fäbodkulturen som immateriellt kulturarv” och därefter har man sakta arbetat mot målet. Om allt går bra kan fäbodkulturen bli internationellt uppmärksammad i samband med konventionens generalförsamling under senhösten 2024.

Text: Håkan Tunón, forskningsledare och tf föreståndare , SLU Centrum för biologisk mångfald (CBM)

Läs mer:

Ekeland, K. & Tunón, H. red., (2010). Fäbodriks­dagen 2009 i Åbyggeby, Ockelbo. Gävleborgs fäbodförening, Ljusdal & Naptek, Centrum för bio­logisk mångfald, Uppsala. (Finns på www.slu.se/cbm under publikationer och böcker och skrifter).

Webbsida för Institutet för språk och folkminnen, med förteckning över immateriellt kulturarv i Sverige: www.isof.se/lar-dig-mer/levande-traditioner