En solig vårdag cyklar jag och en kurskamrat förbi en gul blomma på väg till en exkursion. Den ser bekant ut, men jag vet inte namnet. Min kurskamrat känner igen växten, en gullviva är det. Några veckor senare läser jag kursen floristik och faunistik. Inte för att jag hade lust, jag hade hellre jobbat än pluggat över sommaren, men kursen är ett förkunskapskrav för att få läsa naturvård. Kursen som jag så motvilligt anmält mig till visar sig vara något av det roligaste jag läst. I början var det svårt att skilja alla rosa eller alla gula blommor åt, men jag fastnade verkligen för nycklingen (artbestämning med hjälp av en bestämningsnyckel). Bestämningslitteraturen blev verktyget för att strukturera upp alla morfologiska karaktärer och gav mig nya ögon. Jag började ha med mig floran vart jag än gick och bestämde allt längs cykelvägen mellan hemmet och universitetet. Jag vet inte hur många gånger jag nycklat bergdunört, i hopp om att den skulle vara någon annan dunört, eller hundstarr, för att den är så variabel, men det är många. Sommaren därpå läser jag en än längre fältkurs, den som inofficiellt kallades för starrkursen, och jag blir känd som den som kan alla gräs. Vilket nästan är sant. Jag börjar ordna exkursioner för studentorganisationen och engagerar mig i de lokala botaniska och mykologiska föreningarna. Vid det här laget tror alla att jag hållit på med arter i hela mitt liv. Jag berättar såklart inte om gullvivan.

Artikelförfattarens väl använda flora. Foto: Elisabeth Sjöro.

Från floristik till svampar

Med lika stort engagemang som för kursen i floristik söker jag senare en kurs i fylogenetik (alltså studiet av släktskap mellan organismer) och systematik, det var nämligen inte så många roliga kurser att läsa den perioden på året. Med kursen är det som att en ny sida av biologi öppnar sig. Allt klurande med fylogenier och statistiska analyser tilltalar en del av mig som legat i träda. Under kursens gång ska vi göra små projekt och jag är den enda som väljer att göra ett på svampar. Denna mystiska och mumsig grupp organismer för tankarna till min barndoms utflykter. Jag lär mig att svampar som ser nästan likadana ut kan vara väldigt avlägset släkt. Att tryfflar, skivlingar och taggsvampar har uppkommit många gånger innebär att det inte går att avgöra släktskapen annat än med genetisk data. Jag lär mig också att det fortfarande upptäcks nya arter av svampar, till och med stora svampar, i Sverige. Några år tidigare hade en art av lammticka skiljts ut som var lite gulare än den vanliga arten, den bildade också mykorrhiza med gran i stället för med tall. Just det där är ganska vanligt, att man helt har missat arter för att de är lika och man har trott att de inte är så värdspecifika.

Många kvar att upptäcka

Det är nästan så att jag säger ”växter släng er i väggen”! Det gör jag såklart inte, men att hitta nya arter av växter i Sverige är milt sagt ganska svårt. Jag har verkligen inte kryssat alla svenska arter av växter, men jag är nog en sådan där 90 procent-komplett-människa. Vid en viss punkt så blir mödan väldigt stor i förhållande till utdelningen. Med svamparna däremot så är möjligheterna oändliga. En grov uppskattning vid den här tidpunkten (början på 2000-talet) var att ca 5 procent av alla världens arter av svampar var kända för vetenskapen. För den som 12-åring drömt om att bli upptäcktsresande är mykolog ett väldigt bra yrkesval. Som mykolog kan man leta nya arter både med statistik och i fält, och om man så önskar kan man resa väldigt långt eller inte alls med ungefär samma framgång. Nu borde jag väl lista alla nya arter jag beskrivit, men det blev faktiskt inte en enda. Istället grävde jag ner mig i storskaliga statistiska analyser, både av svampars släktskap på högre nivå och geners uttryck under ett patogent angrepp. Jag har nog framförallt bidragit till att visa på komplexiteten i fylogenetiska analyser och den massiva apparat av genuttryck, hos både värd och angripare, som sätter igång då en växt angrips av en patogen svamp.

Upptäck upptäckarglädjen!

Med tanke på vad jag skrivit hittills låter det kanske som att jag övergav växterna. Det gjorde jag inte. Jag undervisar fortfarande i floristik, något jag började med som doktorand. De senaste åren har jag tagit tjänstledigt för att kunna göra det vid mitt hemuniversitet, bara för att det är så himla roligt. Forskningen har jag däremot lagt undan, nu jobbar jag främst med att få ut bestämningslitteratur av svampar och lavar på nätet. Det är roligt att åter fokusera på arter, och jag hoppas verkligen att det ska hjälpa fler att få upptäcka samma glädje. •