Bland oss naturintresserade finns det mer eller mindre nördiga fågelskådare, växtinventerare, insektssamlare, svampentusiaster och fladdermuskryssare som hängivet ägnar sig åt artjakt. Gemensamt för dem alla är den lustfyllda känslan i sökandet, samlandet, igenkänningen, sorterandet och klassificeringen, och i slutänden förståelsen för helheten – mångfalden – genom en detaljerad kunskap om alla ingående komponenter – arterna.

Även om arterna är själva objekten för artjakten, så kan det som faktiskt samlas in vara både konkret och abstrakt, allt från själva observationen av en art, dokumenterad i Artportalen, eller ett fotografi som delas på Facebook, till ett beläggexemplar i herbariet eller en jakttrofé på väggen. Det som gör arterna till spännande objekt är det faktum att de utgör igenkänningsbara komponenter i den biologiska mångfalden, för många människor den mest basala och betydelsefulla typen av komponenter. Ungefär som atomer i fysiken. Det är också viktigt att de finns i stort antal, så att det finns mycket att upptäcka. När man lärt sig känna igen komponenterna kan man börja sortera och klassificera dem, och se att det finns naturliga grupperingar, till exempel familjer, ordningar och klasser i systematiken. Det finns mönster att upptäcka, som ger mening. En sådan kartläggning, driven av både upptäckarglädje och nytta, har alla folk ägnat sig åt sedan urminnes tider. Enligt vissa psykologer har människan en medfödd förmåga att studera och sortera sin biologiska omgivning. Hos nördarna som ägnar sig åt artjakt lever denna känsla och förmåga kvar, även om kanske den direkta betydelsen för överlevnaden inte längre är lika stark. Förutom fascinationen drivs artjägarna också av en vilja att bidra till den gemensamma kunskapen, som gärna får komma till nytta i naturvården. För många blir också den sociala samhörigheten inom skådarskråna viktig, och för andra blir attributen minst lika spännande som arterna, exempelvis tubkikare, mikroskop, kameror och ultraljudsdetektorer. Det har också visat sig att det ligger ett tävlingsmoment i artjakten. Man kan tävla med andra, eller sig själv, om till exempel den längsta årskrysslistan, och den sociala statusen kan lyftas av den största artkunskapen.

Det kan tyckas lätt att se artjägarna som lite töntiga nördar, men de står för en stor del av den samlade kunskapen om biologisk mångfald, och de bidrar till kartläggning, miljöövervakning och forskning. Detta är viktigt i ett samhälle som allt mer håller på att tappa sin biologiska läskunnighet. Och så har ju artjägarna så roligt! Biologisk mångfald är en fantastisk källa till glädje!