Vissa små biotoper har alldeles särskilda förhållanden, och är viktiga livsmiljöer för sällsynta arter, eller av central betydelse för biologisk mångfald inom ett stort område. Exempel på sådana småbiotoper är källor, rikkärr, hävdade ängsmarker, sanddy­ner, rasbranter och vattenfall. Listan kan göras lång, men ändå utgör dessa biotoper tillsam­mans inte mer än någon enstaka procent av hela landskapet. Deras ringa storlek gör dem känsliga för exploatering, de kan lätt förstöras helt, men trots detta saknar de i många fall formellt skydd.  Vissa småbiotoper omfattas visserligen av biotopskyddet (Miljöbalken 7 kap. 11 §) eller skogsvårdslagens allmänna naturvårdshänsyn (30 §), men dessa regler gäller främst för skog-och jordbruk, och exploatering för exempelvis nya vägar och järnvägar undantas eller beviljas ofta dispens.  Exploatering av dessa nyckelmiljöer orsakar oproportionerligt stor förlust av arter, men bör samtidigt vara lätt att undvika just eftersom biotoperna är små. Det borde inte behövas någon rimlighetsavvägning mot exempelvis kostnader, såsom Miljöbalken och Väglagen egentligen ger möjlighet till; exploatering ska istället helt kunna undvikas.

Trafikverket har myntat begreppet icke förhandlingsbara biotoper, för små biotoper med stora eller oersättliga naturvärden, och listat ett antal sådana biotoper (se tabellen här intill). Genom att identifiera och skydda dessa tidigt i planeringen av nya vägar eller järnvä­gar vill Trafikverket undvika onödig konflikt med naturvården.

I myndighetens aktuella riktlinjer för naturhänsyn (Trafikverkets riktlinje landskap, TDOK 2015:0323) anges att de listade livsmiljöerna inte ska skadas.

Klapperstensfält från gammal strandlinje, Vållö, Mönsterås.

Foto: Leif Andersson

Kriterierna för att en biotop ska hamna på listan över icke förhand­lingsbara biotoper är att den är:

1. arealsmässigt begränsad, och därför lätt att undvika att exploatera,
2. typmässigt väldefinierad samt lätt att identifiera. Kan då inventeras med enklare insatser, i vissa fall kanske även av personer utan större biologisk expertis,
3. generellt svår att restaurera; det kan innebära att den tekniskt är omöjlig att återskapa, eller att det är mycket kost­samt eller tar mycket lång tid,
4. viktig för artbevarande; härbärge­rar en rik eller unik biologisk mångfald, eller har goda förutsättningar för det.

Risker med lista

Döende ihålig jätteek, Högsböla ängar, Skövde.

Foto: Leif Andersson

Det kan finnas risker med ett för starkt fokus på en begränsad lista med småbiotoper. En är att de små biotoper som hamnar utanför listan glöms bort. Det kan också locka till ”slalomplane­ring”, det vill säga att naturhänsynen vid vägplaneringen begränsar sig till att hålla sig utanför dessa små ytor. Skyddet av småbiotoper ska förstås inte ske på bekostnad av skyddet av större områden eller bevarande av grön infra­struktur. Listan på icke förhandlings­bara biotoper ska vara ett komplement till andra väl etablerade verktyg för bevarande av biologisk mångfald, såsom områdesskydd, naturvärdesinventering (NVI) och landskapsekologisk analys.

Ytterligare en risk är att eftersom flera av biotoperna på listan saknar lagligt skydd kan en markägare välja att förstöra en biotop som Trafikverket har ansträngt sig för att undvika att exploatera.

Utveckling och fördjupad analys

Konceptet icke förhandlingsbara bioto­per behöver utvecklas vidare. Koncep­tet är ännu nytt och tillämpas inte fullt ut inom väg- och järnvägsplaneringen. Det bör också kunna användas som planeringsinstrument inom andra samhällssektorer. Det behövs fördju­pad analys av vilka kriterier som olika biotoper uppfyller och därmed vilka biotoper som ska vara med på listan. Forskning kan behövas för att öka kun­skapen om småbiotopers ekologiska funktioner och hur de bör restaureras och skötas. För att ge de icke förhand­lingsbara biotoperna tillräckligt skydd behövs en diskussion och en bred acceptans för konceptet inom natur­vården.