Kulturreservatet Smedstorps dubbelgård, Östergötland.

Foto: Fabian Mebus

Naturen har alltid varit grunden för människans överlevnad på jorden. Vi har i alla tider använt den och därmed även – medvetet eller omedvetet – påverkat den. Denna påverkan har lämnat spår som kan läsas även efter själva bruket upphört. Biologiskt kulturarv är ett begrepp som sätter fokus på förståelsen av sambanden mellan naturen och människans brukande av den. Projektets viktigaste slutsats är att biologiskt kulturarv med fördel kan användas både för historisk och biologisk kunskapsuppbyggnad och tillämpning inom natur- och kulturmiljövård.

Biologiskt kulturarv kan användas som en historisk källa som tillsammans med historiska kartor, diverse skriftliga källor och lokal och traditionell kunskap ger ny kunskap om människans historiska relation till ekosystem. Detta ger också kunskap om hur dagens biologiska mångfald uppkommit och därigenom vad som behövs för att bevara och utveckla mångfalden. Biologiskt kulturarv kan fylla kulturmiljöer med nytt innehåll. Det tillför kunskap om miljöer som har få andra historiska lämningar, samt vidgar kulturarvet från linjer (hägnader, vägar) och punkter (rösen, huslämningar) till ytor (åkrar, ängar, betesmarker).

I projektet har vi arbetat konkret med inventering, kunskapsuppbyggnad och förvaltning i ett tiotal naturreservat och kulturreservat. Vi har också fördjupat arbetet kring vissa naturtyper som fäbodlandskap och betesskog, och specifika arter som mnemosynefjäril och väddnätfjäril. Naturvården kan genom att arbeta med biologiskt kulturarv hitta framgångsrika skötselmetoder för ”problematiska” arter och naturtyper, det vill säga arter som är svåra att sköta.

Arbetat har presenterats i form av böcker, faktablad, inventeringsrapporter, konferenser med mera. Nu har vi samlat materialet på CBM:s webbsida, www.slu.se/cbm. Vi kommer att jobba vidare med olika aspekter på biologiskt kulturarv, nu närmast dels med kulturella ekosystemtjänster och dels med slåtterängar.