CBM har ända sedan starten 1995 arbetat i rollen som kunskapsförmedlare till myndigheter och politiker på den svenska scenen, men har också en roll i Sveriges internationella förhandlingar. En viktig fråga som skär rakt igenom alla dessa möten är hur kunskap ska användas som underlag för politiska beslut, vilken kunskap som är värdefull, och vem som tar fram och paketerar kunskapen så att den blir användbar. Nöten att knäcka för mångfaldskonventionen (CBD) och andra konventioner är att lyckas samla ihop all relevant kunskap, analysera den i ljuset av politiska frågor och presentera en kunskapsbaserad slutsats som får politisk tyngd. Det finns många kunskapssammanställningar, och det finns många politiska dokument, men alltför få kunskapssammanställningar med politiskt accepterad status. Gränssnittet mellan vetenskap och politik är svårt att överbrygga.
Politik färgar diskussionerna
I november 2011 höll Bonn-konventionen (CMS, se faktaruta) möten i Bergen, Norge, först med konventionens vetenskapliga råd, och direkt efter med det beslutande partsmötet. Sverige representeras i det vetenskapliga rådet av undertecknad från CBM, och i partsmötet av Peter Örn från Naturvårdsverket.
Bonn-konventionens vetenskapliga råd arbetar helt oavhängigt politiska styrningar, och de flesta av rådets ledamöter är forskare som utsetts av sina regeringar på vetenskapliga meriter. Rådets ledamöter är dessutom själva aktiva i många av de naturvårdsprojekt som stöds av konventionen. Resultatet är att CMS är väl försörjd med naturvetenskaplig kunskap som behövs för välgrundade beslut i partsmötet.
En radikalt annorlunda situation råder för konventionen om biologisk mångfald (CBD), av flera skäl. Dels är vetenskapliga frågor kring hållbart nyttjande av biologisk mångfald långt mer komplexa är bevarandet av migrerande djur, dels är besluten i CBD alltid mer politiskt laddade än i CMS. Detta återspeglas också i CBD:s förberedande vetenskapliga råd SBSTTA (se faktaruta). Delegationerna arbetar normalt under strikt politiskt baserade instruktioner från sina regeringar. Fria vetenskapliga diskussioner är därför sällsynta på SBSTTA-möten, och alla rekommendationer SBSTTA sänder till partsmötet är politiskt färgade. Detta är inte fel i sig, partsmötet behöver en politiskt baserad beredelsefas, men problemet är att få beslut är baserade på den bästa vetenskapliga kunskapen.
Kunskap i centrum för Sverige
Sverige intar en unik position i detta sammanhang; regeringen framhärdar med att låta Vetenskapliga rådet för biologisk mångfald, som består av ett dussintal svenska forskare från universitet, högskolor och ett par centrala myndigheter, utgöra huvuddelen av den svenska delegationen till SBSTTA. Delegationen får inte heller någon formell instruktion från regeringen, utan ska agera efter vetenskapliga ståndpunkter.
Undertecknad är vice ordförande i regeringens vetenskapliga råd, och var tillsammans med fem andra forskare och experter i Montreal i november 2011 för det femtonde SBSTTA-mötet. Alla i delegationen var eniga om att detta möte trots allt var ganska lyckat. Vi kunde föra flera vetenskapligt baserade diskussioner, och många av de mest hårdföra förhandlarna hade tonat ned sin politiska agenda.
Ofta lyfts klimatkonventionens vetenskapliga panel fram som ett mönster för hur vetenskap kan föda en politisk process. Panelens rapporter är skrivna av meriterade forskare med full frihet att sammanställa kunskap, och får ändå en tung politisk status i konventionens beslutande organ. Att klimatkonventions senaste möte i Durban höll på att sluta i totalt fiasko berodde inte på av bristande vetenskapligt underlag.
IPBES ska stärka vetenskapen
Del av svenska delegationen vid förhandlingarna kring etablerandet av IPBES, Nairobi oktober 2011. Nattmanglingarna kan bli sega…
Foto: Torbjörn Ebenhard
Just nu pågår en förhandlingsprocess mellan ett stort antal stater som förhoppningsvis ska leda fram till en ny vetenskaplig panel för biologisk mångfald, IPBES (se faktaruta). Den ska vara fristående från CBD och andra konventioner och producera kunskapsunderlag till alla sådana politiska processer.
IPBES-förhandlingarna har pågått i ett antal år, och CBM har deltagit i processen med flera medarbetare. Det senaste förhandlingsmötet hölls i Nairobi i oktober 2011, då jag deltog för CBM och Vetenskapliga rådet för biologisk mångfald. Mötet utgjorde första halvan i ett utsträckt plenarmöte som ska avslutas i april 2012, i Panama.
En av svårigheterna för IPBES, som också skiljer detta initiativ från klimatpanelen, är att inte bara vetenskapligt rumsren kunskap ska hanteras. CBD lägger stark tonvikt på användning av traditionell kunskap för att uppnå hållbart nyttjande, och underlag från IPBES måste innehålla sådana kunskapskomponenter likaväl som de vetenskapliga.
Det första problemet med traditionell kunskap är att den är starkt knuten till personliga kunskapsbärare – i många fall existerar den inte ens utan sina traditionella kunskapsbärare, och ibland får den inte ens yppas för utomstående, till skillnad från vetenskaplig kunskap som blir allas egendom så fort den vetenskapliga artikeln är publicerad. Om detta kan lösas, återstår problemet att traditionell kunskap inte är vetenskapligt prövad och godkänd, så hur ska man kunna lita på den?
Traderad kunskap central
Den svenska inställningen är att båda dessa problem ska gå att lösa, och flera av CBM:s medarbetare inom Naptek (ett nationellt program för lokal och traditionell kunskap vid CBM), däribland Håkan Tunón och Marie Kvarnström, funderar just nu på detta tillsammans med kollegor vid SwedBio och Stockholm Resilience Centre. Sverige har sedan flera år en ledande roll i internationella förhandlingar när det gäller traditionell kunskap och ursprungs- och lokala samhällen med traditionell livsstil, och har gjort mycket för att genomföra CBD:s artiklar (främst artikel 8j) om att använda och bevara sådan kunskap. Vid senaste arbetsgruppmötet för 8j-frågor, i Montreal i november 2011, var Marie på plats och förmedlade erfarenheter från det svenska arbetet inom Naptek.
Det finns alltså hopp om att fler internationella politiska processer inom kort får en bättre kunskapsgrund för sina beslut. Som exemplet vid klimatmötet i Durban visar räcker det dock inte med ett robust kunskapsunderlag. Det krävs också vilja, mod och förmåga att fatta svåra politiska beslut.