Naturbetesmarker räknas ofta som mycket tilltalande marker och många människor uppskattar att få vandra i en ekhage eller på en enefälad. De fyller således en viktig funktion för rekreation och friluftsliv och utgör samtidigt miljöer med stor artrikedom. Försommarängarnas blomsterprakt är välkänd, något mindre välkänd, men inte desto mindre fantastisk, är den svampmångfald som man också finner på dessa marker. Det är dessutom välkänt att en stor del av Sveriges fauna och flora är knuten till just naturbetesmarker och att den är beroende av att dessa marker även fortsättningsvis hävdas.
Forskningsprogrammet Hagmarks-MISTRA är förlagt till CBM. Det är ett forskningsprogram inom vilket vi arbetar med ekologiska frågor kring hur naturbetesmarker sköts, men också om de sociala- och ekonomiska faktorer som avgör om det kommer att finnas bönder som i framtiden exempelvis kommer att föda upp köttdjur i en hagmark. Arbetet inom MISTRA-programmet har också en internationell sida. Naturbetesmarker uppmärksammas nämligen allt mer i ett europeiskt sammanhang. Vid jämförelser mellan olika europeiska länder finner man att Sverige har lyckats bättre än de flesta andra med att bromsa den negative trenden vad gäller upphört bete på naturbetesmarkerna.

Situationen är på intet sätt till-fredställande i vårt land, fortfarande minskar arealen välhävdad naturbetesmark i marginalbygder. Ofta är det rätt isolerade små gårdar med naturbete som fortfarande försvinner och tyvärr hyser just dessa ofta de mest artrika betesmarkerna. Totalt sett minskar emellertid inte naturbetesarealen längre och många marker har dessutom nyligen restaurerats. Fina exempel på områden där det går framåt är södra Öland och Bråbygden utanför Oskarshamn. Något som också är positivt är att vi i Sverige sedan 1980-talet arbetat med ett alltmer effektivt och välfungerande miljöersättningsprogram. Idag erhåller en mycket stor del av de bönder som brukar naturbetesmarker ersättning av svenska staten och EU för att de producerar biologisk mångfald, kulturvärden och rekreationsmark. Glädjande är också det allt större intresset från böndernas sida och den växande kunskapen om exempelvis fåglar och växter.

Tyvärr är Sverige dåligt på att visa upp sina resultat på en europeisk nivå eller att samverka inom exempelvis nationella inventeringar av de nya EU-länderna. Denna passivitet kan ställas mot den aktivitet som holländska staten bedriver. Där är man aktiv och stödjer inventerings- och utvecklingsprogram i nästan alla de nya EU-länderna. Holländarna arbetar hårt med sina kvarvarande naturbetesmarker, men vi i Sverige har en större erfarenhet av glesbygder som liknar de som finns på många håll i de nya EU-länderna. Dessutom håller så intressanta länder som Rumänien och Bulgarien på att bli medlemmar i EU. Låt oss därför bli mer aktiva i samarbetet öster- och söderut!