Historien om klippsmygen på Stephen Island är i mina ögon oemotståndligt komisk. Jag vet att detta är en allt annat än naturvårdspolitiskt korrekt reaktion och jag borde verkligen ha bättre vett än att fnittra offentligt åt smygens dystra öde. Det kan gå lika illa som när ekologiprofessorn Torbjörn Fagerström skrev i DN att mänskligheten strängt taget skulle klara sig med fyra arter.

Med sin provokation ville nog Fagerström få naturvårdens ideologer, idealister och byråkrater att ta ett steg bakåt och betrakta sina egna dogmer och värderingar med viss distans. Det gick inte som det var tänkt. Det behövs träning till sådant.

Att försöka lära sig le åt det faktum att Stephen Islands klippsmyg inte längre är ibland oss kan möjligen vara en liten uppmjukningsövning i samma gren. För övrigt är en god historia en god historia, oavsett hur det förhåller sig med den eventuella sensmoralen.

Stephen Islands klippsmyg, Traversia lyalli, var en liten gärdsmygsliknande sak, tecknad i brunt och blekgult.  Den kunde inte flyga. Sitt vetenskapliga artnamn fick den efter en Mr Lyall, som kom till Stephen Island – en liten obefolkad klippö i sundet mellan de båda nyzeeländska huvudöarna – som öns förste fyrvaktare år 1894.  Han var intresserad av fåglar. Det var, visade det sig, hans katt också. Under loppet av några månader bar katten hem sammanlagt elva exemplar av den lilla smygen. Fyrvaktaren vidarebefordrade dem tillsammans med andra naturaliefynd från ön till samväldets ledande vetenskapliga institutioner, där de vederbörligen skinnlades, undersöktes, namngavs och införlivades i samlingarna. En ny art för vetenskapen, minsann.

Traversia lyallii finns, sedan den upptäcktes och omedelbart utrotades, nu blott att beskåda i uppstoppat skick. Foto: Paddy Ryan

Foto: Börge Pettersson

Arten har under de 110 år som gått sedan fyren på Stephen Island tändes inte påträffats någon annanstans i världen. Fossilfynd från många håll på Nya Zeeland vittnar visserligen om att katten bara verkställde slutfasen i dess utrotningshistoria, men faktum kvarstår: fyrvaktarens katt berövade för all framtid mänskligheten möjligheten att få möta ett levande exemplar av Traversia lyalli.
Huruvida man bör skratta eller gråta åt detta är kanske en privatsak. Däremot kan det vara av visst principiellt intresse att fundera en smula över i vilken mån världen blev en sämre, fattigare eller ömtåligare boplats på grund av klippsmygens definitiva hädanfärd. Behövdes Traversia lyalli?

Behövs vitryggiga hackspetten i Sverige? Behövs vargen? Har Sverige blivit rikare tack vare de 78 nya arter av svampmyggor som nyligen upptäcktes, och är det i och med denna upptäckt vår plikt att se till att de alla blir kvar i vår fauna?

I vår tid dör arter ut i en takt som är tusenfalt högre än den som är den biologiska evolutionens egen. Att detta är ett miljöproblem och i förlängningen ett hot är väl de flesta överens om. Så snart vi försöker hantera problemet på artnivå blir det svårare.

Arters överlevnad är, vare sig vi tycker om det eller ej, politik och ekonomi, strategier och prioriteringar.

Att inte välja är också ett val. Då blir det som på Stephen Island. Det blir katten som väljer. Vi bara släppte ut den.