Studier har visat att naturen har en terapeutisk inverkan på stressade människor och inom miljöpsykologi talar man därför ofta om naturen i termer av ”återhämtningsmiljöer”, där skönhetsupplevelsen är ett mycket betydelsefull inslag. En svensk studie som utfördes under 90-talet visar att den svenska synen på naturen och människans roll i förhållande till naturen är relativt homogen oavsett socioekonomisk bakgrund. Den bild som framträder är att naturen är en viktig källa för avkoppling och för existentiell reflektion. När man vistas i naturen känner sig individen ofta liten och infogad i ett sammanhang som är mäktigare och mer beständigt än vardagens trivialiteter. En del forskare menar att vistelse i naturen också är en viktig faktor som kan stimulera miljömedvetande.
Dessa aspekter har varit några av utgångspunkterna i en undersökning kring den urbana människans relation till den tätortsnära naturen, exemplifierat av en fallstudie kring det tätortsnära beteslandskapet Tinnerö Eklandskap, strax söder om Linköping i Östergötlands län. Studien utfördes under år 2006 där både besökare i tätortsnära betesmarker och icke-besökare ingick, dels genom intervjuer och dels genom en postenkät med ca 200 svarande.
Förknippas med orörd natur, frihet, äventyr och skönhetsupplevelser
Studien visar att de värden man ser i landskapet framför allt bedöms utifrån en helhetssyn på landskapets innehåll och de aktiviteter man utför där, snarare än utifrån detaljerade iakttagelser av enskilda arter och biologisk mångfald.
Vad som framför allt verkar skilja upplevelserna i betesmarkerna från upplevelser i parker eller tillrättalagda motionsskogar är att de inger en känsla av orörd natur och frihet som liknande miljöer inte skapar. Betesmarkerna tillför en variationsrikedom i landskapet genom att de öppnar upp slutna ytor och skapar fri överblick. Frihetskänslan kommer även av möjligheten att kunna slå sig ner på en filt på en äng, att kunna följa de upptrampade kostigarna inne i hagarna och genom att betesmarkerna i stadens utkanter representerar en ”vild” natur där stadslivets bekvämligheter aldrig ligger långt bort.
Två av deltagarna i programledningen för HagmarksMistra, Ola Jennersten och Urban Emanuelsson, kopplar av med naturnära upplevelser i en betesmark. Foto: Anna Maria Wremp
Foto: Mats Gerentz
Beteslandskapets egenskap av naturområde med lantlig och ”vild” karaktär, liksom öppenheten i landskapet medför att landskapet samtidigt upplevs som spännande – det är för många ett landskap som inbjuder till upptäcktsfärder. Inte minst möjligheten att gå in i inhägnat område och ett potentiellt möte med betande djur gör att landskapet upplevs som lite extra spännande. Då man betraktar de betande djuren på håll är det däremot snarare lugn och lite filosofiska tankar som infinner sig hos betraktaren; synen av korna som tuggar gräs i hagen frammanar bilder av både nedbrytande och uppbyggande processer i naturen, och hur den mat vi äter faktiskt kommer från naturens skafferi och inte livsmedelsbutikens kyldiskar. Dessa bilder i landskapet framkallade inte bara tankar om naturens cykler, utan också hur människan är inlemmad i dessa.
Betesmarkerna upplevdes också som ett landskap med höga skönhetsvärden: öppenheten, mosaiklandskapet, synen av betande djur; att landskapet är ”välordnat” och via betesdjuren bearbetat och skött av människan. Naturligtvis nämner respondenterna även betesmarkernas rika flora. Även om man inte nödvändigtvis kan namnge enskilda arter så finns i de flestas medvetande begreppet ”ängsblommor”. De arter som emellertid nämns är i huvudsak triviala: smörblomma, klöver, och maskros är vanliga associationer.
Romantiserad bild
Beteslandskapet är ett landskap som är väl förankrat i den urbana allmänhetens kulturella medvetande. Samtidigt är bilden av markerna väldigt romantiserad: man associerar till idylliska och ålderdomliga miljöer; semester och sommar; och många förknippar dem med positiva barndomsupplevelser. Även de kulturhistoriska inslagen i beteslandskapet skattas högt av de flesta: både i form av den betande boskapen i sig och i form av de olika historiska lämningarna av mänsklig aktivitet; spår av gamla åkrar, stenmurar eller redskap från äldre lantbruk som lämnats att rosta i markerna.
Just kontinuiteten i hur man skött landskapet på samma sätt under långa perioder framhålls som mycket viktig och skapar känslomässiga länkar till både bygd och nation. I beteslandskapet är det så tydligt hur människor verkade och levde förr! Det fanns emellertid en ganska stor medvetenhet om att bilderna troligtvis var kulturellt skapade där majoriteten av de tillfrågade kunde göra någon slags tankemässig koppling till litteratur, svensk vistradition eller popmusik.
Oavsett om bilden av betesmarkerna är skapad av yttre influenser eller inte utgör markerna ett omtyckt inslag av ”vildare” natur i en annars ofta tillrättalagd urban rekreationsmiljö.