I en av de första scenerna till filmen ”Alien” sitter rymdfarargänget och äter frukost i godan ro. Deras matsal är en liten bubbla av mänskligt liv i det skrotiga rymdskeppet Nostromo, som seglar i den stora, tomma rymden. Som alla som sett filmen vet, så kliver besättningen småningom av på en planet och möter där en helt ny form av biologisk mångfald, det orimligt slemproducerande monstret Alien, som klättrar från värddjur till värddjur i nya, skräckinjagande former. I Alien-filmerna klargörs inte hur situationen på jorden ser ut, men man förstår att nya resurser efterfrågas av någonting som kort och gott heter The Company, företaget.
Jag kom att tänka på frukostscenen därför att, såvitt jag minns, maten på Nostromo är helt vanlig mat. Någonstans inom The Companys galaktiska affärsimperium måste det alltså ske någon form av biologisk produktion. Någonstans omvandlas solenergi till kolhydrater och kanske också till protein. Men hur många, hur begränsade och hur mänskligt påverkade är de ”biogeneratorer” där detta sker i den dystopiska framtid som ”Alien” skulle kunna utspelas i? Behövs biologisk mångfald där? Eller kan vi helt och hållet frigöra oss från detta behov?
En ny natursyn
Ända sedan jordbruket infördes i den bördiga halvmånen i dagens Turkiet-Kurdistan-Irak, har det hela tiden ökat i fysisk omfattning. Under sent 1700-tal började marknaden att växa och mat kunde skeppas mellan olika världsdelar. Under 1800-talet började länder som Sverige industrialiseras, samtidigt som befolkningen växte. De jordlösa fick flytta till städerna och arbeta i fabrikerna. Allt färre behövde kunskapen att skilja bra utsäde från dåligt, att slakta av rätt kalvar på hösten, att kunna skörda löv till foder för att hålla kreaturen vid liv över vintern. Inte så att denna kunskap var död och borta, den blev bara mindre allmän.
Ungefär när detta hände började vetenskapsmän och konstnärer dels studera och kartera naturen, och dels älska den på ett mer romantiskt sätt, både för dess nytta och för dess skönhet och variation.
Nästa stora omvälvning i vårt förhållande till naturen skedde mer genomgripande först efter andra världskriget. När vi fick bensin och diesel till motorsågar, till jordbruksmaskiner och fiskebåtar behövdes allt färre människor i de så kallade areella näringarna. Än fler kunde – eller tvingades – flytta till städerna för att få jobb. För många blev kontakten med naturen därmed också något av kontakten med det förgångna, en svunnen värld. Man åkte ”hem” på sommaren för att delta i höskörden, plocka lingon med farmor, fiska abborre eller jaga. Att kunna trädsorter, bär, att kunna skilja på bra bete och magert och spåra vilt, att hitta det perfekta fiskevattnet, ta fram rotämnen, alla de tidigare så självklara färdigheterna med den variation som självhushållet varit avhängigt av, blev nu omoderna.
Den här kedjan av förändringar, med mekanisering och urbanisering, sker nu överallt i världen. I Sverige arbetar idag bara några få procent med att producera mat åt oss andra. När priset på arbetskraft stiger, urbaniseras efter hand också tredje världen, människor flyttar till städerna och lämnar på en generation eller två bakom sig alla handgrepp och namn på arter som de inte längre har behov för i sitt dagliga liv.
Döende biologisk vokabulär
Förutom att den faktiska biologiska variationen minskat i långsamt takt under 10 000 år och i akut hastighet under de senaste 50 åren, så finns det skäl att misstänka att också vår inre, upplevda variation av arter blir mindre. Genom urbanisering och mekanisering mister vi efterhand vår ekologiska läskunnighet. Vi känner helt enkelt igen allt färre arter och känner till allt färre samband i naturen.
Enligt en känd antropologisk tes styr språket tänkandet. Ord är namn på saker som vi behöver förhålla oss till, av olika anledningar. Ofta är den anledningen att en växt går att äta eller använda på annat sätt. Om vi har ord för saker och ting kan vi tänka på dem, vi upplever dem och känner igen dem. Jag vill särskilt framhålla denna viktiga koppling mellan vad vi gör, vad vi uppmärksammar och vad vi har ord för. Min poäng är att tanke, språk och handling är oupplösligt förenade. Bara ett begrepp, som biologisk mångfald, som ”döptes” i mitten av 1980-talet, har gjort att vi plötsligt ser dess närvaro och hoten mot den. Innan begreppet fanns, talade man om skyddsvärda arter och om bevaransvärda ekosystem.
Ett vanligt, och lite trivialt, exempel på rik naturvokabulär är eskimåernas stora antal ord för snö. Fångstmän på Grönland har ord för kornsnö och skarsnö och fyk (ett skånskt ord förresten). Men många svenska barn kan idag mycket få arter. Namn på blommor, träd och buskar är helt enkelt inte till nytta i deras mentala strukturer, i deras dagliga praktik. De kan lära sig, naturligtvis, men kunskapen kommer helt enkelt inte att fastna, så länge den inte får energi av någon form av nytta – social prestige kanske?
Variationens värde
Illustration: Oloph Demker
Foto: Anna Malmstedt
Många av oss som arbetar med biologisk mångfald vill nog utifrån en omedelbar magkänsla framhålla dess absoluta, odiskutabla värde. Ur ett mer rationellt perspektiv är det kanske inte något problem att arterna blir färre. Vi kanske kan lagra små knöliga bananer, torra näringstäta potatisar, fläckiga majskolvar, emmervete och linderödssvin i genbanker, och sedan låta rationell genetiskt förädlad matproduktion råda världen över. Men många med mig tror att det finns något värde i variationen, ett värde som vi kanske inte kan sätta ord på. Tyvärr blir vi nog tvungna både att sätta ord på värdet och att lyfta fram någon nytta, om än aldrig så liten, för att arterna ska fortsätta ha namn – inte bara för experterna – och för att vi ska se dem och de därmed ska fortsätta sin fortlevnad – och kanske, plötsligt en dag komma till nytta i stor skala. När våra barn sitter vid frukostbordet på Nostromo om tvåhundra år, vad ska de ha på mackan? Tunna skivor av inlagd rosenticka? En frystorkad pasta av rysskörvel, eller kanske en liten pastej av… fjärsing. Vem vet?