Naturlig fodermark, dvs. ogödslad, okultiverad slåtter- eller betesmark, hör till våra allra artrikaste naturtyper. Idag återstår endast fragment av fodermarkens tidigare utbredning och ett stort antal av dess arter är rödlistade. Resterande fodermarker måste därför skötas på ett ekologiskt riktigt sätt.

Traditionell gräsmarksskötsel var ofta slåtter i juli följt av höstbete, medan dagens gräsmarker nästan uteslutande betas.

Fält- och ängsgentiana, Gentianella campestris resp. G. amarella, hör till våra mest utpräglade gräsmarksväxter och förekommer främst i de allra artrikaste fodermarkerna. De är konkurrenssvaga och känsliga för tjock förna och kräver därför regelbunden slåtter eller bete. Å andra sidan blommar de bara en gång under sin livstid och saknar vegetativ förökning. De är därför beroende av regelbunden frösättning.

Genom att studera hur olika slags skötsel påverkar gentianorna får man en uppfattning om hur gräsmarker kan skötas på bästa sätt.

Slåtter i mitten av juli visade sig ge en riklig frösättning. Tidigblommande populationer hann sätta frö före slåttern. Även senblommande populationer klarade slåtter bra genom att skadade plantor bildade nya blommor efter slåttern. Slåtter gav dock en ganska svag etablering av nya plantor, främst på grund av en kraftig återväxt av gräset under sensommaren.

Bete fr.o.m. juni t.o.m. september gav en sparsammare frösättning genom att vissa plantor skadades. Särskilt tidigblommande populationer var känsliga för hårt bete. Betet gynnade å andra sidan etableringen av nya plantor genom att kreaturstramp skapade öppningar i förnan där fröna kunde gro.

Traditionell skötsel, d.v.s. slåtter med efterbete, hade både slåtterns och betets fördelar och var därför den överlägset bästa skötselmetoden i gräsmarker med gentianor. Det är alltså inte säkert att bete alltid är den bästa skötselmetoden i naturliga fodermarker.