Ekologisk kompensation lyfts ofta fram som en viktig dellösning för att nå nationella och internationella mål om att stoppa förlusten av biologisk mångfald. Både kommuner och statliga myndigheter visar stort intresse, och arbetar i allt högre grad med ekologisk kompensation. Tanken är god – att den som gör ingrepp i naturen också ska kompensera för detta, genom naturvårdsåtgärder som annars inte skulle ha ägt rum, så att netto-effekten blir att ingen biologisk mångfald förloras. Ekologisk kompensation är dock ett nytt begrepp. Vi vet därför ännu inte mycket om hur detta verktyg kan användas på bästa sätt, och det finns många fallgropar.
Riktlinjer behövs
I Sverige idag finns inget heltäckande system på nationell nivå för genomförande av ekologisk kompensation, även om det finns viss lagstiftning i samband med dispensärenden. Många tjänstemän som arbetar med frågan upplever att det saknas rutiner och riktlinjer för hur man bör arbeta med ekologisk kompensation. Eftersom de aktörer som implementerar ekologisk kompensation ofta måste fokusera på det praktiska genomförandet för att alls få ekologisk kompensation att hända, kan ekologin bli sekundär. Här finns ett stort behov av riktlinjer baserade på ekologisk kunskap. Vid SLU pågår därför två parallella forskningsprojekt om hur ekologisk kompensation kan användas för att minimera de negativa effekterna på biologisk mångfald och ekosystemtjänster (se faktaruta här intill).
Relevant uppföljning saknas ofta
Kunskapen om hur väl ekologisk kompensation fungerar begränsas av att man sällan gör tillräckliga uppföljningar av effekter på biologisk mångfald. Ofta består uppföljningen, om någon alls görs, enbart av att man mäter hur stor area av en viss naturtyp som restaurerats eller skapats. Att man restaurerat en lika stor yta som den som skadats är dock ingen garanti för att den biologiska mångfalden återhämtar sig till samma nivå.
Landskapsperspektivet viktigt
Det finns flera ekologiska faktorer som bidrar till osäkerhet om hur effektiv ekologisk kompensation är. Att restaurera eller nyskapa en biotop är en vanlig kompensationsåtgärd. Hur väl sådana åtgärder fungerar beror på i vilken utsträckning arterna man vill gynna faktiskt lyckas ta sig dit. I intensivt brukade landskap kan det vara långt till möjliga spridningskällor för många arter, vilket begränsar deras möjlighet att etablera sig i en nyskapad eller restaurerad miljö. Detta gäller särskilt för arter som är specialiserade och därför ovanliga, och för arter med dålig spridningsförmåga. Det finns därför en stor risk att sådana arter, som ofta redan missgynnas av mänskliga aktiviteter, inte kan få nytta av kompensationsåtgärder, om inte dessa åtgärder riktas specifikt mot sådana arter. Den kompensation som genomförs görs dessutom ofta på relativt liten skala, utifrån till exempel lokala detaljplaner, och då förlorar man det holistiska landskapsperspektivet, det vill säga hur man gynnar den biologiska mångfalden i hela landskapet på bästa sätt.
Fördröjningseffekten
En annan faktor som också bidrar till osäkerheten om kompensationsåtgärders effektivitet är att effekterna av åtgärder alltid är mer eller mindre fördröjda. Exempelvis visar uppföljning av restaurerade hagmarker att det ofta tar 15-20 år, eller ibland ännu längre tid, innan artsammansättningen liknar den i en intakt hagmark. Hur lång fördröjningen är beror på vilken naturtyp och typ av kompensationsåtgärd det handlar om, och skiljer sig också mellan olika grupper av arter. Detta innebär att det ofta är osäkert om åtgärderna till fullo kompenserar förlusten av biologisk mångfald, både för att det tar lång tid innan man ser den fulla effekten, och för att mycket annat kan inträffa under tiden som påverkar utfallet.
Hur många mål uppnås? Ytterligare en osäkerhetsfaktor handlar om i vilken utsträckning det finns synergier mellan olika kompensationsmål. Om man genomför åtgärder för att kompensera ett visst naturvärde, till exempel skapar en damm för att gynna groddjur som ersättning för en annan damm som torrlagts, är det inte säkert att den nya dammen har alla de funktioner som den nu torrlagda dammen hade. Även om man genom den nya dammen lyckas kompensera förlusten av livsmiljö för groddjuren, kanske man misslyckats med att kompensera den funktion som kvävefälla som den ursprungliga dammen hade. Här behövs mer kunskap om hur man vid ekologisk kompensation kan uppnå flera mål samtidigt.
Bättre uppföljning krävs
Det finns många lyckade exempel på kompensationsåtgärder. Dessa goda exempel, tillsammans med tillämpning av mer generell ekologisk kunskap kan användas för att ta fram riktlinjer för framtida ekologisk kompensation. För att kunna dra lärdom av både lyckade och mindre lyckade exempel krävs en systematisk och långsiktig uppföljning av kompensationsåtgärder. Vi önskar därför att myndigheter och kommuner som ställer krav på kompensation samtidigt ställer krav på systematisk uppföljning av dess åtgärder – alltså inte bara av att åtgärderna genomförs, utan även av dess effekter på biologisk mångfald – och att all data från denna uppföljning är öppet tillgänglig för både myndigheter, forskare och exploa-törer. •