När man går i naturen och stöter på ett stenröse eller en rad med stenar, börjar många fundera på vad som kan ha funnits där tidigare. Är stenhögen resterna av en jordkällare, en stenröjning efter en odling eller rent av en grav? Är stenraden vad som återstår efter en stengärdesgård eller kanske ena väggen på ett hus? Vi är vana att se sådana fornlämningar som kulturarv efter tidigare generationer. Men biologiskt kulturarv, det vill säga natur som berättar om människan, är minst lika intressant. Och om man börjar få upp ögonen för det så kryllar landskapet av historier. Allt från enskilda träd och arter, till hela landskap kan förmedla historier om människans närvaro.
Vad är biologiskt kulturarv?
Det biologiska kulturarvet är natur som berättar om kultur. Allt från en spärrgrenig ek, förekomster av gullviva eller en artrik dikesren har historier att berätta, om vi lär oss att tolka hur de formats av människan. Biologiskt kulturarv är:
”…ekosystem, naturtyper och arter som uppstått, utvecklats eller gynnats genom människans nyttjande av landskapet och vars långsiktiga fortlevnad och utveckling förutsätter eller påverkas positivt av brukande och skötsel”. (Riksantikvarieämbetet)
Biologiskt kulturarv är en del av biologisk mångfald. Biologisk mångfald beskriver allt levande, både det som formats av människan och det som är mer naturligt. Den del som har formats av människan och som kan bevaras genom fortsatt brukande och skötsel och utgör det biologiska kulturarvet. På motsvarande sätt är biologiskt kulturarv också en av flera delar av kulturarvet, vilket omfattar alla typer av spår efter tidigare generationer.
Att förstå biologiskt kulturarv
I princip speglar ett stycke natur vid ett visst tillfälle alltid det förflutna – frågan är bara hur långt tillbaks i tiden detta förflutna ligger och vilka förhållanden och händelser som har skapat det?
Eftersom allt biologiskt kulturarv har skapats genom en kombination av naturliga förutsättningar och människans nyttjande av naturen behöver man kombinera historisk kunskap och biologisk kunskap om hur naturen kan ha svarat på människans aktiviteter. Den biologiska kunskapen handlar exempelvis om vilka förhållanden som måste ha gällt för att en viss art ska kunna etableras och stanna kvar eller vilka processer och händelser som kan ha gett upphov till en viss trädstruktur. Den historiska kunskapen sträcker sig från det generella om den region man befinner sig i till det specifika för just den här byn, gården och enskilda platsen i terrängen.
Växterna berättar
Växter hör till de särskilt seglivade organismerna och spåren av tidigare hävd finns kvar förvånansvärt länge i kärlväxtfloran. Överallt där människor levt eller färdats har vi påverkat växtligheten, medvetet eller indirekt. Floran kan därför berätta mycket om människans historia, om vi lär oss att tolka artförekomster och vegetation. Växtlighet finns nästan överallt under den gröna årstiden och kan bli ett slags grundläggande språk för den som försöker förstå naturen.
Några exempel på biologiskt kulturarv i skog och öppet landskap
Ofta påträffar man gamla döda skelett av enbuskar. De känns igen på sitt karaktäristiska växtsätt. Alla buskar måste ha ljusa förhållanden och överlever inte i sluten skog. Döda enbuskar ruttnar långsamt och kan under lång tid berätta att skogen tidigare varit gles. (Foto från Gunbyle Upl.)
Den här asken har flera stammar och har alltså beskurits nära marken (stubbskottsbruk). Man ser även att trädets har hamlats längre upp i kronan, vilket skedde senare. Trädet visar alltså en förändring i användandet, och vi kan försöka tolka orsaken i efterhand. Den vanligaste anledningen till stubbskottsbruk som vi känner till var för att få ved. Poängen med att ”flytta upp” beskärningen kan vara att man då kunde låta djuren beta marken utan att de kom åt de färska lövskotten. Hamling brukar också göras främst för att få löv till vinterfoder. (Foto från Tvärnö Upl.)
Foto: Anna Westin/Tommy Lennartsson
Brandlilja, Lilium bulbiferum, är en ganska vanligt kvarstående trädgårdsväxt. Här växer den i en enbuske vid Blekbergs fäbod 600 meter över havet vid Lillhärdal i Härjedalen. (Foto: Mattias Iwarsson)Foto: Mattias Iwarsson
Inom inägomarken (markerna närmast bebyggelsen, där åker och äng låg) fanns det förr flera olika marker som stod orörda under försommaren. Det har gynnat sådana växter som blommar tidigt och hinner sätta frö innan de slås eller betas av. Gullvivor växer typiskt på ställen som har varit slåtteräng eller fredats från bete under försommaren. Här på en åkerholme, som betats historiskt – men inte förrän efter skörden på åkern var avklarad eftersom det saknades hägnad mellan dem. (Foto från Hjälmö Sthlm.)Foto: Anna Westin/Tommy Lennartsson
Lyften man blicken så kan trädens grenverk visa var öppningarna i skogen varit. Grenarna på solsidan kan överleva längre och växa sig grova, medan de på skuggsidan snabbare dör. Den här granen har stått i kanten av en skogslucka och har grova grenar på den sida som tidigare vuxit mot solen. (Foto från Västernäs Upl.)Foto: Anna Westin/Tommy Lennartsson
Många av betesmarkens kärlväxter lever kvar i skogen, långt efter det att betet upphört, ibland ser man bara bladen och på mer öppna ställen kan de också blomma. Slåtterfibblan är lätt att känna igen med sina breda rödfläckiga blad i rosett. (Foto från Boda Upl.)Foto: Anna Westin/Tommy Lennartsson
Förutsatt att skogen inte varit avverkad kan man hitta olika spår efter tiden då skogen var mer öppen och använts för bete och husbehovshuggning. (Foto från Assjö Upl.)Foto: Anna Westin/Tommy Lennartsson